Onkel Toms stuga

Rikast är den vars nöjen kostar minst

Meny Stäng

Storpotäten – när jag trodde kolhydrater var det farligaste som finns!

Minns ni storpotäten? För er som glömt eller inte var med på mitten av sjuttiotalet så var det en personlighet i ett barnprogram. Varför de som gjorde programmet valde att personifiera den onde kapitalisten som potatis är oklart, men det finns än i dag många som är rädda för potatisar. Men idag är det för den bär den onda kolhydraten. Likt en trojansk häst bör den till synes (?) oskyldiga potatisen in kolhydraterna i din kropp. Kolhydraterna gör dig sedan fet och dödar dig långsamt!

 

Ni som följer bloggen har märkt att jag är väldigt krass vad gäller ”måsten” i allmänhet och åsikter kring mat i synnerhet. Det finns en historik bakom det som jag vid något tillfälle lovade att redogöra för. Så här kommer ett långt inlägg. Kanske för långt, men det är ju så vi gör här på Onkel Toms stuga!

Hur kommer en välutbildad man fram till slutsatsen att socker är farligt?

Socker kommer ut i blodet, där kroppen inte tycker det ska vara. Därför utsöndras insulin. Då går blodsockret ned igen och du blir slö och hungrig. Det är inte så bra! Kanske kan det bli lite bättre ordning om vi äter sådant som höjer blodsockret långsammare och under längre tid.

Har du hört resonemanget förut? Det här är grundbulten i läran om varför vi ska bry oss om livsmedels glykemiska index (GI). Håll i hatten nu om endast äter fullkornspasta! Det är en tveksam lära! Men vi kan inte fastna här, vi måste vidare!

De finns de som går längre, som jag gjorde. De börjar prata om hur farligt det är med förhöjda blodsockernivåer och inte minst insulinnivåer. Såväl blodsocker- som insulinnivåer är centrala delar i sjukdomsbilden hos de som har, eller är på väg att få, diabetes typ 2. Det är det som vi förr kallade åldersdiabetes, men som idag blir allt vanligare bland yngre, och som är en av vår främsta indikatorer på att vår livsstil inte är hälsosam. Det är en livsstilssjukdom.

Ur det här kommer hos många en kolhydratsskräck och fasa som för tankarna till McCarhtyism.

Som om det inte vore nog med eländet så finns det en historiskt händelse när dietister världen över startade krig mot animaliskt fett. Det var nog inte alls rätt utan bottnade i mycket tveksamma forskningsmetoder och usel källkontroll? Men det öppnar för en tanke! Finns det en konspiration driven av sockerindustrin!? Intrigerar potatisen?

Den här basen framburen i böcker och tidningar, tillsammans med en aktiv subkultur på nätet med bloggar och forum, har skapat en stor grupp människor som inte gör något annat än ältar faran med kolhydrater.  Dessa människor, även om de ibland vill att det framstår så, vänder sig inte mot sötade drycker och tomma kolhydrater enbart, nej de tror att pasta, ris, frukt och potatis dödar!

Kokboksexempel
Vi kan nästan göra ett kokboksexempel på hur man skapar en subkultur grande genom att titta på hur potatishatarna gjort! Ta en rad tveksamma böcker, en oändlig mängd forum och bloggar på nätet. Lägg till tveksamma populärvetenskapliga sanningar med en god dos foliehattstänkande.

Voalá!

En sådan här soppa kan kokas om och om igen. Det spelar ingen roll vad som kommer ut eller upp ur den.

Till gruppen potatishatare hörde även jag! Vår familjs matkonto steg till 10 000 kronor i månaden. Jag oroade mig för skolmaten. Jag missionerade. Jag läste. Och läste, men inte bara av de som spred den rätta läran. Men trots det, gud vad såld jag var! Jag kände mig nästan lite ”smutsig” av att dricka ett glas juice.

Hur började jag tvivla?

För det första så skulle ju den nya maten leverera fantastiska resultat. Men det hände inte. Visst finns det smala, snygga och vältränade människor på dieter med lågt sockerintag, men knappast allena. Tvärt om är det många överviktiga medelålders LCHFare som sitter på olika forum och levererar sanningar om hälsa och träning.

Alltså: första tvivlet – brist på resultat!

När jag väl börjat tvivla var det inte så svårt att börja hitta sprickor i fasaden. Nästa steg var att jag insåg att de flesta människor som tror socker är det värsta gift som någonsin gjorts är ”faktaresistenta”.  Det finns två skäl till det, 1) de har bundit sig så hårt vid sin åsikt att de inte kan backa, och 2) de anser att sanningen ligger i det fördolda. Ungefär som foliehattar, konspirationsteoretiker och många andra anser att det etablerade är fel, oavsett vad.

Det här är inget ovanligt. Det finns massor av människor som ifrågasätter etablerade sanningar och ännu fler som älskar ”fakta” som kommer från det som inte betraktas som etablissemanget.

Men det här är tveksamt. I längden måste den som anser sig kunna stå upp mot etablissemanget och som orkar tänka annorlunda reflektera över sin position. En sak är att vara skeptisk. En annan sak är att förneka.*

Förnekelse leder till faktaresistens. Något som är väldigt vanligt bland de med potatisskräck!

 

Andra tvivlet: faktaresistens bland anhängarna!

Ja, ju mer jag läste om kolhydrater, ju mer tveksam blev jag till att fakta var rätt, eller att den hanterades rätt. Några saker dök ständigt upp.

  1. Beskrivningen socker alt. stärkelse -> blodsocker -> insulin är i vissa avseenden sann. Men att den är ett problem? Nej, det är inte alls så säkert. För att åtminstone delvis förstå hur socker och insulin påverkar oss på cellnivå så bör man vara någon form av biokemist eller specialistläkare.
  2. Påståendet att sockret ligger bakom sjukdomar och fetma i värden är kanske rätt i vissa delar. Men en kalori är faktiskt en kalori. Annars faller grundläggande fysiska och kemiska samband sönder. Gör gärna din egen research men jag har aldrig läst en kliniskt ordnad studie som visat något annat!
  3. Att från biokemiska samband (grundläggande) – till och med om de är korrekta – dra slutsatser kring systempåverkan (övergripande) är vanskligt och något för experter. Det måste också genomlysas av experter och är knappast något för Internetforum.**

 

 

Lite mer generellt. Punkt 1. handlar om min och vår förmåga och kompetens inom olika områden. Det går inte att läsa lite på nätet och tro att man begriper allt och hela fy fan! 2. handlar om påståenden som bryter mot grundläggande samband som är välkända och etablerade. Slutligen, 3. handlar om dra slutsatser utifrån det som sägs.

Jag klarade helt enkelt inte av att bortse från hålen i argumentationen som fördes och hur godtyckligt all information hanterades. För mig uppvisar potatishatarnas argumentation typiska mönster på ohälsosam argumentation.

Tredje tvivlet? Gruppen!

Stanna upp ibland och se dig runt. Vilken grupp tycker du dig höra till? Vilken grupp är du med? Det finns personer bland de med stark potatisrädsla som jag sympatiserar med och delar många värderingar med. Men de flesta är ”Internet warriors”. Personer som inte vet ett skit om styrketräning eller tränar själv som skriver böcker om hur du ska träna. Människor som inte kan gå ned ett kilo i vikt som ger bantningsråd i stil med ”öka på fettet”.

När jag tittade på vilka som var i samma grupp som jag insåg jag att vi var helt olika. Naturligtvis hade dessa personer och jag inte samma inställning till sanning. Samma referensram. Samma behov.

Så, vi rundar av den här delen genom att säga att jag inte tar ställning i hur du ska äta. Inte heller kan du från texten ovan dra några slutsatser kring att jag tror att socker är bra i alla former. Nej, i stället handlar det om ”sanningar” och förmågan att bedöma vad som är sant. Och om svårigheten att sätta detta i någon sorts proportion och relation.

Jag är idag mycket mer ödmjuk för min förmåga att förstå. Men jag är mycket mer tveksam till att låta sig påverkas. Jag anser att numera att det finns två sanningar. De som är vetenskapligt belagda och etablerade och de som jag kan se och förstå med egna ögon. Så jag tror att man kan supa sönder sig, röka ihjäl sig, ruttna bort kroppen i soffan, men jag tror inte potatisar är farliga.

 

 

Om du orkat så här långt så kommer nu del två i inlägget.

Det finns nämligen olika grader av potatisskräck! Ungefär så här funkar det:

  1. Jag anser att jag kan dra ned på kolhydrater och potatis. Därför ändrar jag mina matvanor i linje med detta. Men jag gör inte så stor grej av det.
  2. Jag tar gärna ett alternativ om det finns till kolhydrater då jag får i mig tillräckligt av den varan ändå. Jag ber om alternativ på restaurang och när jag är borta. Men kniper det så äter jag potatis i moderation.
  3. Potatis är skadligt. Det är inte nyttigt för mig. Jag kan inte äta potatis, inte heller kan jag vara med människor som så fullständigt negligerar sin hälsa genom att äta potatis. Mina barn måste gå i en potatisfri skola!
  4. Potatisar är ondskan på jorden. Jag mår dåligt för de delar i världen som äter potatis. Etablissemanget döljer sanningen kring potatis! Vi måste sluta odla potatis! När jag ser en potatis så är dagen förstörd!
  5. Jag bränner potatisfält och mördar potatisodlare! Dessa djävulens präster!

Ovanstående är inspirerat av Ruiz tankar kring bindningsnivåer. Det som är intressant kring mat är att så många hamnar så högt i sina bindningsnivåer. Många kliver snabbt in i 2+. eller till och med 3. ovan. Enligt Ruiz så bör vi sträva efter att hålla oss på så låga nivåer som möjligt för att vara så fria som möjligt. Fria från måsten. Fria i tanken.

Lägger ni samman del ett och två i det här inlägget så har ni grunden till varför jag är så krass till exempelvis ekomat; behovet av 10 kg frukt i veckan; eller oron för vad potatis gör med vår arma kropp. Och om ni inte förstått redan så beror det alltså på:

  • Jag kan inte och vill inte ta ställning till alla sanningar som presenteras. Jag är medveten om vilka mekanismer som aktiveras när jag påverkas av andra.
  • Jag vill inte driva mig in mot renlärigt tänkande. Mot religion. Mot fasta sanningar. Jag vill hålla mig på låga bindningsnivåer i mitt varande.

Nu kommer ni med lite bra och ifrågasättande kommentarer, annars skickar jag storpotäten på er!

Vill ni läsa mer i liknande banor så finns inlägget där vi pratade om att cykla med förkylning, cykelhjälm och tandborstning.

* Det här tangerar en välkänd filosofisk fråga. Nämligen frågan om det är ett problem om dina åsikter baseras på ”korrekt” eller ”inkorrekt” fakta. Vi kommer alla att tycka och tänka olika. Men det finns en sorts grundläggande bas i västvärlden där vi anser att vi kan etablera vissa sanningar via metodiskt arbete.

Jämför exempelvis resonemangen kring ”helande stenar” och läkemedel.  Du får tro att du kan bota sjukdomar med stenar, hos dig själv eller andra, men det får stanna där. Med läkemedel har vi metoder som säkrar att de sanningar som presenteras faktiskt är ”sanna”.  Och med det får vi dra mer långtgående slutsatser.

** Exempel på punkt 3: Alkohol är skadligt för kroppen på ett sätt, men de skadorna är inte det som påverkar systemet, dvs samhället vi lever i, utan där är det främst det nedsatta omdömet och aggressiviteten som följer med alkoholen som är problemet. Det går alltså inte att dra några långtgående slutsatser från biokemiska aspekter kring alkoholens dåliga sidor på ett övergripande plan.