Summering av den femte semesterveckan

5
18

Jag tänkte att jag i slutet på varje semestervecka skulle se bakåt och reflektera lite över veckan som gick. Det här blir femte gången jag gör det. Det är också näst sista gången denna sommar. Det känns lite skrämmande!

Anledningen till att jag gör denna summering är för att förstå hur svårt, eller enkelt, det skulle vara för oss att leva det liv vi önskar när vi går på sabbatsår nästa år. Jag vill redan tidigt förstå om vi måste hålla i vår vardag med järnhand eller om vi kan flumma runt lite och förlita oss på ledigheten som den katalysator som krävs för att vi ska få det liv vi önskar.

I veckan har vi börjat skapa rishäcken som ska rama in odlingsdelen.

Den här typen av reflektioner är också ett väldigt belönande sätt att jobba med sitt liv och sina önskemål. Att en gång i veckan göra en självutvärdering på sig själv och de önskningar man har ger en återmatning som jag märkt är väldigt lyckosam.

Så, då kör vi femte veckan! Först standardrapporteringen och sen lite mer allmänna diskussioner.

Jag har några vanor jag vill sätta under semestern. 1) skriva varje dag, 2) meditera varje dag och 3) träna något varje dag. Så här gick det!

Skriva varje dag: 100%.

Meditationen: Inte varje dag men tillräckligt ofta. Jag måste fortsätta jobba med vanan lite men jag har trots allt fått in detta i min vardag ganska väl. Efter semestern så skulle jag vilja revidera mina önskemål kring meditationen lite. Jag skulle vilja få till några lite längre sittningar.

I veckan som gick märktes en skillnad i inställning då jag mediterade. Jag började tänka framåt på ett sätt jag inte gjort förut. Tanken drar in i framtiden i stället för att vara här och nu. Det ser jag som ett tecken på att jag mentalt håller på att runda av semestern.

Träningen: En kraftig förbättring mot tidigare veckor och denna gångna veckan är den som varit mest aktiv. Men målet att träna varje dag var nog för ambitiöst. I stället måste jag hitta ett förhållningssätt till träning när jag är så fysiskt aktiv som jag är här på gården.

Faktiskt märks det i mitt sinne att jag fått till tre delar som jag tycker är viktigt i veckan. Femte veckan var en bra vecka på semestern. Inte fantastisk i bemärkelsen att den var minnesvärd, att vi gjorde massa saker som ger tummen upp på Facebook eller klarade av massa måsten. Men det var i många avseenden ett liv som jag vill leva som vi faktiskt levde.

 

 

Det som varit extremt den femte semesterveckan är relationen till de övriga i familjen. Vi lever här utan tv, datorspel, i princip utan Internet, barnen har inga kompisar och vi är alla hemma hela tiden. Vi har någon dator som går att titta på film på, det är allt vi har av den klassiska ”underhållningen” vi annars har nästan obegränsad tillgång till. I många avseenden är en film framför datorn min sambos trumfkort under dagen, hon är den som helst sätter barnen framför en skärm då, medan min grej är filmtajm på kvällen med familjen.

Vissa dagar går familjelivet från intensivt till fullständigt galet. I lördags så tror jag inte att jag hade armslängds lucka till åtminstone en person från lunch till fram mot niotiden på kvällen. Nio timmar med minst ett barn i princip på mig hela tiden.

Det är mycket lärorikt och intressant och med fyra veckor i bagaget så ger en så intensiv familjevecka som vi haft nu insikter som jag aldrig nått om vi haft lite så där ”lagom” distans.

För det första så har de två yngsta faktiskt blivit mycket större än jag kanske förstått. Vi är nu i den magiska fasen att vi faktiskt inte har småbarn längre – åtminstone inte varje minut – utan nu kan barnen leva långa perioder utan att vi hela tiden behöver vakta, sköta och vårda dem. Det kan naturligtvis vända på en femöring fortfarande, men dock! Men nu har de andra behov i stället av att prata, fråga, diskutera, provocera och lära.

Det andra är att jag fått en insikt om mitt föräldra- och ledarskap hemma som jag inte reflekterat över tidigare. Mitt sätt att bestämma och påverka hemma, hur är det? De äldre barnen om min sambo tar ofta en väldigt negativ ställning till det jag föreslår, i synnerhet om det innehåller en okänd parameter. Och jag har inget annat sätt att hantera detta än att faktiskt och ”fysiskt” driva igenom beslutet. Obegripligt? Låt oss ta ett exempel från veckan som gick.

Vi har inte varit från huset som familj annat än för att bada de senaste fem veckorna så när jag hittade ett lokalt kafé som har öppet på sommaren en bit från oss så tänkte jag att vi skulle ta chansen att cykla dit. Det var i lördags och mitt förslag var att vi skulle åka efter lunch. Av vägskyltarna att döma så skulle det var 8 km enkel väg. En skitsak för våra äldsta barn och de minsta har ju jag i lastcykeln. Men nej, jag kände vibbarna från såväl min sambo som de äldsta barnen. Vad var det här för påhitt!? Min sambo lyckades via Googlemap – jag hade gett henne länken till stället som en del i förankringen, annars tror jag inte vi kommit iväg faktiskt – göra sträckan till fiket dubbelt så lång och min sambo och de äldsta spann nu tillsammans den väv av motvilja som är väldigt vanlig. Jag försöker säga att jag själv cyklat vägen, att den är lättcyklad, att det är 8 km, att alla i familjen gillar att fika och att vi naturligtvis ska lära oss vad kul som finns i bygden. Men det här handlar inte om argument, de vet att jag sällan eller aldrig föreslagit något som varit speciellt lustigt eller skapat massa oreda. Det här handlar om ledarskap och vem som är ledaren. Det handlar också om hur ledaren får sin vilja igenom.

Jag har liksom inte riktigt något förhållningssätt till den här typen av situationer inser jag. Antingen står jag på mig och då driver jag bara igenom det jag vill, eller så säger jag ”då skiter vi i det” och det hade förmodligen varit det sämsta alternativet. För jag är inte säker på att någon var emot att cykla och fika så det hade blivit rätt mycket stök då.

Det finns fler liknande exempel men det här var väldigt tydligt. Jag undrar om det kanske finns ett alternativ till att hantera situationen …

I morse kom den minsta och kröp ner på min sida av sängen. Jag tror det är första gången på hela semestern. Så närheten kan både fresta på och belöna!

5 KOMMENTARER

  1. Här är jag ensam hemma med 2-åringen på min sista semestervecka och på måndag väntar nytt jobb och jag får finna mig i ekorrhjulet igen. Den här 5 veckor långa semestern har gått hiskeligt fort och jag känner att en 2-åring slukar tiden med utbrott och mycket stark egen vilja, MEN jag försöker att njuta och acceptera att så är det just nu och det är kul att bygga med klossar och baka sandkakor ?.

    En fråga om meditation – vill gärna prova. Har du tips om hur en som aldrig har gjort det ska börja?

    Träning – kör SEVEN gratis appen (ca sju minuters träning med 12 övningar) varje dag – bättre det än inget.

    Känner igen det här med att få genom olika förslag i familjen. Speciellt svåra är sådana ‘enkla’ aktiviteter som att gå en kvällspromenad, cykla en runda, spela sällskapsspel… Oftast är de stora barnen mot och det tar lång tid att få med de. Ibland så lång tid att jag ger upp, ibland världskrig för att få de iväg…. 13-åringen visar helt nya sidor med stark motstånd och viljan att bestämma själv. Efteråt är de oftast nöjda. Jag tycker att mitt sätt att vara ledare hemma jmf med att få genom saker på jobbet är väldigt olika. Jobbet – jag är mycket lugnare och har mycket mer tålamod. Hemma – lätt att bli irriterad… Varför är det så att de som man älskar mest får se och tåla ens dåliga sidor?

    Jag tycker ju att er tillvaro utan TV, internet etc är väldigt nyttigt. Nu ser det ut som att du själv är uppkopplad lite ändå, men hur upplever ni det generellt? Känner ni att ni har mer tid, saknar ni information, vad säger de stora barnen?

    • God morgon Lily,

      Jag är också tillbaka i vardagen på måndag. Det ska bli lite skönt faktiskt!

      Jag ska försöka skriva ett uppsamlande inlägg kring meditation i nästa vecka, men det är inte alls något märkvärdigt eller svårt.

      Precis som du säger kan det vara ganska enkla saker som i slutänden är väldigt uppskattade som stöter på mest patrull.

      Vi har våra telefoner, det är allt vi har. Barnens mobildata räcker ett tag sedan är det stopp. Min har två nivåer, en högfartsvariant i 3 Gb sedan en väldigt seg uppkoppling efter det. Det har i praktiken inneburit att vi haft Internet på ”vanligt vis” cirka 2 veckor i sommar.

      Jag uppfattar det som att det handlar om att lära sig en ny repertoar av vardagssysslor. Barnen är fortfarande efter 6 veckor inte helt inne i en värld utan passiv matning via skärm. Det blir gärna någon filmsnutt på förmiddagen.

      Vi har inte aktivt sökt ett liv fritt från bildskärmar utan mer tagit det här som en praktisk konsekvens av vårt sommarboende. Men det har fungerat utan större gnäll faktiskt.

      En konsekvens är bland annat att vårt största barn förmodligen läst mer än hon någonsin gjort.

  2. Vi har snarare problem med boktid än skärmtid här, vi har plöjt 140 barn och ungdomsböcker under dessa 5 veckor. Jag mutar järnet för att få min vilja igenom, man kan faktiskt muta med någon av de saker man försöker få igenom.

    Angående meditation så är det mystiska att det är något man måste spendera tid på sig själv för att hitta vägen. Jag tror inte att Onkel Tom strävar efter/uppnår samma saker som jag i sin meditation.

    • Jäklars, då har ni läst på bra! Det är bara att gratulera! Vi har faktiskt också haft lite mutor kring läsning denna sommar. Det fungerar utmärkt!

      Vad strävar du efter när du meditierar?

    • Böcker är populära här med, så det kan jag inte klaga över ?.

      Mutor hemma, förhandling på jobbet ?. Vad är det ni använder som mutor? Tycker ändå att en 13-åring borde vara stor nog att ha förståelse och vilja att göra saker utan mutor.

Vi värdesätter diskussion - Kommentera gärna