Strapatserna gör livet

6
25

Ni skulle sett mig i går. För er som inte sätt Instagrambilderna så cyklade jag hem min fantastiska lastcykel. En tur som var tänkt att bli knappa 13 mil.

Bullitten är en fantastisk cykel! Jag känner inte till någon lastcykel som bjuder in till 13 mils njutningsfull cykling.

Någon mil hemifrån svängde jag in på den klassiska träningsrundan för många cyklister i området. Då hade jag suttit på cykeln sedan strax efter åtta på morgonen. Då var klockan runt fyra. Från den tidpunkten och tills jag kom hem så möte jag i storleksordningen fem tränande cyklister i sina färgglada outfit. På sina fina cyklar. Jag hälsade på alla i min lilla triumf! Jag hade efter lite felnavigeringar cyklat nästan 14 mil med min lastcykel. 14 mil i mina vanliga kläder. Tungt hade det gått. Trött var jag. Benen brann som eld bitvis. Men vilka vägar jag cyklat på! Och vilken dag det varit!

Det är inte ovanligt att jag på väg hem från något familjeäventyr möter cyklister på väg ut på en träningsrunda. Då är det nästan aldrig triumf jag känner, det är snarast ångest. Ångest över det faktum att jag helst cyklar men i praktiken gjort något annat. Ibland har detta ”annat” varit bra eller nödvändigt, ibland inte.

Men igår var det jag som var ”badass” på cykelrundan. Och jag var lycklig.

När jag satt där på min fina lastcykel så tänkte jag rätt mycket på en bok jag läser som heter A Guide to the Good Life, som Martin tipsat om i kommentarsfältet här tidigare. Boken beskriver bland annat det vi här kallar livstilsinflation – vår förmåga att ta det som är lyx idag för givet i morgon – och påstår att det ända sättet för oss att bli riktigt lyckliga är att bli lyckliga med det vi har. Att jaga något annat är dödsdömt (och trots att det låter så klokt så gör nästan alla av oss just det felet). En del i det är att vi som människor måste sträva efter att återställa våra behov tillbaka till en lägre nivå. Vi måste vända livstilsinflationsspiralen och strapatser och prövningar är en del i detta.

Min cykeltur blev liksom symbolisk när jag satt där och tänkte. Dels var det en strapats i sig. Dels markerade den slutet på semestern. Från fredag kväll är vi hela familjen tillbaka i vår stad och vår lägenhet. Vi har rinnande vatten, toaletter, tvätt- och diskmaskin. Infrastrukturen runt oss med bussar, tåg och affärer snurrar dygnet runt. Bredbandet är brett och fett! Tv-apparater i massor, datorer och spel. Och jag och min sambo slipper ligga på golvet och sova.

 

 

Vi hade aldrig uppskattat vår vardag på det sättet vi kommer göra nu om det inte hade varit för våra sex veckor i enkelhet. Kontrasten gör det tydligt vad vi har.

Just det slog emot mig när jag stannade på vägen hem för att handla. Vår lokala affär, som jag var i för första gången på månader, är imponerande. Det finns säkert 15 olika sorts skinka från 3 olika leverantörer och pasta i mängder. För att inte nämna tomat som måste vara en jätteindustri!

Jag gick som ett storögt barn i en vanlig mataffär igår! Vilket enormt överflöd. Vilken lyx! Sedan duschade jag i rinnande varmt vatten och kände tröttheten från cyklingen i hela kroppen. Oj, jag är en mycket privilegierad man!

6 KOMMENTARER

  1. Fysisk trötthet är en lisa för själen och psykisk trötthet är bara av ondo!

    Haft några dagar av svältkost av cykling, blev bara 13 km idag men salta bad efteråt satt bra ändå!

Vi värdesätter diskussion - Kommentera gärna