Min självbild och mina handlingar – vad måste förändras under sabbatsåret

15
57

Det är sista dagen på sex veckors semester. Jag har haft väldigt trevliga sex veckor även om det kanske inte är en semester som går till historien som direkt minnesvärd om vi ska se till fantastiska upplevelser och evenemang. Det är väl lite tråkigt, men inte odelat negativt. För tyvärr har tillställningar och evenemang en förmåga att snarare öka skillnaden mellan den jag vill vara och den jag faktiskt är. Och det ger negativa tankar och själ massor av energi hos mig.

Den första gången jag på allvar började se en skillnad mellan mitt faktiska beteende och var det ledde, jämfört med var jag ville vara, var i början på 2000-talet. Vi köpte ett stort hus ute på landet. Ett hus som gav oss stora möjligheter; ett hus som var köpt för sina möjligheter.  Men huset krävde också massor i form av tid, pengar och energi. Så min önskade bild av ett fantastiskt intressant liv byttes mot ett faktiskt liv i konstant penga- och tidsbrist. Samtidigt ville både jag och min sambo understryka hur fantastiskt livet var med en liten guldkant. Det blev god mat och vin på fredagen, samt hämtpizza på söndagen. Ja, på söndagarna orkade vi oftast inte med så mycket mer än att köpa en fet pizza då vi var rätt slut. Det var naturligtvis en fantastisk väg mot fetma och trötthet. Inte bara hos mig utan även hos min sambo.

Efter ett antal år så fick vi vårt första barn. Så ytterligare ett. Jobbkarriären tog samtidigt fart. Nu skulle vi ha “the time of our life”. Och visst, mycket var kul, nästan allt var nytt och vi i vår lilla familj levde livet det bästa vi kunde efter våra förutsättningar.

Men jag började ha andra mål utanför familjelivet, främst kring träning och mål kring min egen fysik. Jag ville cykla och uppleva livet via mina cyklar. Jag identifierade mig så hårt med mina mål att jag allt oftare började bära träningsrelaterade kläder till vardags och skapade en blogg om cykling. Det mesta jag önskade mig här i min medelålderskrisande värld var i direkt konflikt med familjelivet som vi levde det.

Ibland flöt saker och ting på rätt bra och vi fick ihop livet. Jag minns en höst när jag gick ned rejält i vikt och lyckades träna på ett sätt som passade mig, och övriga familjen, fantastiskt bra. Men sakta dog det ut till förmån för jobb, livets alla åtaganden och familjeliv.

Problemen mellan min önskade målbild för mig själv och mina faktiska handlingar ändras hela tiden. Det som tillkommit på senare år är att arbetssituationen blivit ett tydligare inslag i problembilden medan jag tonat ned mina önskemål kring träning och cykling. Jag har också en ökande gnagande oro för min sambo och var vi tillsammans hamnar framöver. Idag har vi fortfarande åldern till viss del på vår sida och behoven kring vår familj enar och slätar över. Men i takt att vi blir äldre och våra barn blir mer självgående kommer våra olika val att föra oss otroligt långt från varandra.

Var är det här inlägget på väg undrar ni? Jo, jag tänkte skriva lite om vad jag måste säkra inför sabbatsåret för att jag överhuvud taget ska vara intresserad av något sabbatsår. Den inledande texten får tjäna som någon sorts introduktion.

den-du-ar

Så nu till saken! Som jag ser det så finns det några huvudområden som jag, och i vissa delar min sambo, måste reda ut inför ett sabbatsår.

  • Jag måste komma ur sabbatsåret i väldigt bra fysisk form.
  • Min sambo måste komma ur sabbatsåret i bra fysisk form.
  • Jag och min sambo måste antingen frigöra oss mer från varandra, eller jobba mer tillsammans.

Under sabbatsåret så har jag också en läxa att göra kring mitt framtida yrkesliv och tankarna kring det.

 

 

Sabbatsår – Fysisk aktivitetsnivå och träning

Egentligen handlar den här punkten mindre om träning, den handlar mer en om mat och äventyr. Skälet till att jag säger så är att jag tror att den allmänna aktivitetsnivån är så hög i stugan att jag kommer ganska väl ut ur det hela fysiskt om jag bara jobbar på med det som ska göras.

Men det här är en viktig punkt! Om jag och min sambo kommer ur sabbatsåret 10 kg fetare än vi är idag så är misslyckandet så stort att jag inte ser att jag och min sambo bor tillsammans efter det. Då har jag nått vägs ände! Jag avsätter inte ett år av mitt liv för att minska gapet mellan den jag är och den jag vill vara för att misslyckas och det här området är centralt.

På den här punkten måste jag och min sambo bli överens innan vi drar igång något. Det vill säga att vi har ungefär fyra månader på oss att konkretisera detta och komma till någon sorts samsyn.

Sabbatsår – Hur ska vi två vuxna i familjen interagera?

Mina arbetsledare finns idag på jobbet, min sambo, mina fyra barn och så dessutom jag själv. Det gör att min enkla person och min tid ska tjäna sju herrar! Säg sex under sabbatsåret. Det är ett väldigt svårt trick och jag eller faktiskt vi i familjen måste hitta en bättre strategi för att hantera detta. Lite hårdraget så görs allt “i familjen” med min närvaro medan alla mina mål och aktiviteter har jag för mig själv. På samma sätt ser det ut för min sambo. Tvätten sköts sällan med min inblandning. För oss två vuxna har vi alltså en liknande bild som jag har, med ett antal måsten som hon bär själv och resten är “familjeliv” som vi har någon sorts kollektivt, ständigt närvarande, ansvar för.

Våra strikta könsroller bidrar till att skapa roller som är svåra att ta sig ur och faktiskt cementerar bilden av att vi gör våra sysslor själva.

Något som blivit tydligt för mig under våren och sommaren är hur olyckligt jag och min sambo interagerar kring vardagliga sysslor. När jag prokrastinerar så gör jag inget. Jag slöar eller sysselsätter mig mycket med skitsaker som att surfa. Min sambo plockar i stället väldigt mycket! Hon sysselsätter sig med andra sysslor i stället för det som “bör göras”. Det är svårt att hitta rätt ord och meningar kring det här, för det jag skriver blir lätt mer negativt än det faktiskt är. Min sambo får rätt mycket gjort och står för mycket det som görs i vår familj. Under vår sommar på gården så har hon verkligen stått i och gjort mycket mer kul än jag. Men hon gör det mesta själv! När det blir hon och jag, eller hela familjen så blir inte alls situationen lika tydlig.

Som jag ser det så måste jag och min sambo reda ut vårt gemensamma ansvar för oss själva och vår familj. Så att vi kan lösa vardagen effektivt, jobba mot några större övergripande mål tillsammans och reda ut när vi som vuxna är enskilda individer, ett par, föräldrar eller familj.

Det här tror jag vi kan reda ut relativt enkelt om vi pratar mer med varandra. Åtminstone i teorin. I praktiken så kommer det här bli mycket tuffare. För när skillnaden ska göras kommer jag vilja blogga och min sambo kommer plocka tvätt. Om inte jag står upp för helheten då som kommer det här bli tumtott!

15 KOMMENTARER

  1. Tack för ett mycket personligt inlägg. Jag hoppas du och din sambo klarar av att reda ut det. Det är naturligtvis viktigt att få tid för “sig själv”, men det ska funka för alla parter såklart. Tyvärr har jag inget tips att ge, men om ni kan prata ihop er vore ju ett fantastiskt steg framåt.

    Jag gillar att du nämner att du vill komma ur sabbatsåret i bättre fysisk form. På mig verkar det som att endast t ed vedanskaffningen borde hjälpa till ordentligt.

    Om jag förstått det rätt börjar ert sabbatsår i januari 2017. Vet din arbetsgivare om detta och hoppas du få tjänstledigt, eller säger du upp dig. (Jag har läst de flesta av dina tidigare (och bra) inlägg, men minns inte om detta har nämnts.

    Lycka till och tack för en intressant blogg.

    Mvh

    Egon

    • Hej Egon,

      Tack, vi är nog inte så oense i vår relation, men vi är inte heller överens. Det beror på att vi nog aldrig diskuterat vägval i livet på det sättet.

      Vi tänkte köra från sommaren 2017. Vi har utifrån det dragit slutsatsen att vi måste fatta beslutet vid nyår och söka tjänstledigt då. I praktiken innebär det att vi jobbar på som vanligt under hösten. Jobbar med våra karriärer, söker intressanta jobb osv. Så inget beslut är ännu fattat men planen är klar. Ansökan om tjänstledigt hos våra arbetsgivare kring årskiftet, start till sommaren 2017.

  2. Ja, könsrollerna är ett djävulskt påfund. Men är ni verkligen säkra på att ni är de roller ni spelar? Går det att byta roller, för kortare och längre perioder, i ett medvetet spel för att att komma vidare?

    • Hej Storugglan,

      Roller är ju både av ondo och godo. De är ju i någon form enkla att falla in i och löser mycket enkelt och rättframt. Men att ändra något blir svårt …

      Jag är lite inne på din linje. Jag tror vi kommer gå igenom vilka “spelarpositioner” vi ska täcka i vår startelva och kanske inte besätta dem helt enligt könslogiken. På så vis öppnar vi för vissa förändringar.

  3. Att alltid ha varandra nära är en trygghet, vi har levt tillsammans i 16 år, och varit från varandra sammanlagt 60 nätter. Samtidigt så lever våra frånskilda vänner var 5 dagar utan sina barn, de får ganska mkt gjort på den tiden. Det fick oss att mäta vad vi spenderar tid på under våra dygn i en vecka, vi staplade upp timmar för egen/par/familje/jobb tid. Gav resultat.

    Känner igen våra par roller i detta inlägg, för mycket

  4. Att alltid ha varandra nära är en trygghet, vi har levt tillsammans i 16 år, och varit från varandra sammanlagt 60 nätter. Samtidigt så lever våra frånskilda vänner var 5 dagar utan sina barn, de får ganska mkt gjort på den tiden. Det fick oss att mäta vad vi spenderar tid på under våra dygn i en vecka, vi staplade upp timmar för egen/par/familje/jobb tid. Gav resultat.

    Känner igen våra parroller i detta inlägg, för mycket

    • Hej Tchort,

      Det är inte ovanligt att skilda par beskriver just fem dagar av egen tid som den största, och ibland enda, vinsten med skilsmässa. Det är tydligen så känt att det finns vissa par som lägger upp sina liv så man i princip lever varannanveckoliv i förhållanden.

      Jag tror inte alls vi är speciellt annorlunda även om vi kanske är både lite extrema och att våra fyra barn sätter lite skruv på grejorna.

  5. Spännande läsning och jag känner igen mig mer än vad jag egentligen vill. Min spontana tanke när jag läste blogginlägget var “medelålderskris”och sekunden efter jag tänkt tanken läste jag “i min medelålderskrisande värld” i texten och skrattade för mig själv! 🙂

    • Hej Kilo och tack!

      Jag tror det jag beskriver kring mig själv, mitt liv och mina handlingar är väldigt vanligt, men kanske inte så diskuterat bland gemene man. Camilla har ju till och med tipsat om begreppet kognitiv dissonans som är väldigt känt psykologiskt begrepp om man läser på lite.

      Vi var ju inne på samma spår du och jag, men jag tror kanske det bara är halva sanningen. Att alltid förklara önskan om förändring som medelålderskris är tveksamt. Exempelvis är större delen av de som läser här faktiskt yngre än jag. Många i 20-årsåldern. Enligt Google är 50+ inte alls speciellt vanliga här faktiskt. Detta trots att jag nog är den bloggare som jag känner till som skriver mest om “vuxenlivets frågor”.

      • Jag tror också att det är vanligt och det fick mig att fundera på vilka de bakomliggande orsakerna är och om och hur man i så fall kan göra något åt dem:
        – Är det omständigheterna som är orsaken, krävande jobb, krävande barn, krävande prylar man köpt på sig m.m. så går det att göra något åt (ganska) enkelt
        – Är det psykiskt, dvs en naturlig mental mognad när man inser att man inte är odödlig och börjar fundera djupare på vad man vill vara och åstadkomma? (Lite som puberteten) I så fall kanske det går över och man behöver inte göra något annat än att vänta ut det.

        Jag läste i The Economist en undersökning som sa att vid 47 års ålder var en ålder då de flesta var mest nöjda med livet, så det kanske bara är att vänta…

        http://www.economist.com/node/17722567

        • Fasen Kilo, jag är 47 år ju! 🙂

          Du tar upp två bra punkter till att inställningen till livet växlar, men jag skulle säga att även graden av “nöjdhet” faktiskt spelar in. Jag är faktiskt ganska nöjd med mitt liv. I synnerhet efter de förändringar vi gjort, men det betyder ju inte att jag är nöjd med varje del eller inte vill ändra något. Tvärt om, så finns det mycket som pekar på att riskviljan map livsförändringar mm är som lägst bland människor i 35-årsåldern. Sedan kring 40-45 så ser man återigen på risk, exempelvis kring arbetslivet, med nya ögon.

          Tack för länken, jag ska läsa.

Vi värdesätter diskussion - Kommentera gärna