Vanliga frågor och synpunkter – jag håller med om en del men …

17
36
Tänk om det som står här inte är så konstigt eller annorlunda?!

Jag får frågor och synpunkter på det som skrivs här i två väldigt olika flöden. Dels är det ni som läser här som bemödar er med att kommentera och interagera och så får jag viss feedback från de som känner mig och som faktiskt också känner till bloggen. Den sistnämnda gruppen är liten och rör sig om tre-fyra stycken, som kanske läser och ibland diskuterar delar med sin respektive.

Nu senast var det brorsan som tagit sig tid och läst ifatt alla inlägg och hade massor av frågor, men jag har även min ekovännina och min ungdomskamrat – som snart är här och hälsar på – som jag diskuterat vissa delar av bloggen med. Det lär bli livliga diskussioner när min kompis dyker upp här, det kan ni lita på!

Som en del i brorsans mail och min kompis stundande besök så tänkte jag skriva lite kring frågor och synpunkter jag får eller har fått. Jag tänkte börja lite allmänt för att sedan bli lite mer specifik.

Reaktioner

Till att börja med så är det vanligt att för mig okända personer såväl som de som känner mig ger mig och bloggen en sorts ”klapp på axeln” genom att säga att det finns mycket som är klokt, intressant eller värt att reflektera över, men man håller inte med om allt. Det är i sig ett avståndstagande som ibland visat sig så starkt att vi hade diskussioner kring gillandet av bloggens Facebooksida. Vissa uttrycker helt enkelt en tvekan att förknippas med bloggen.

För mig är det självklart att ingen kan relatera och hålla med om allt som skrivs här, men genom att markera sitt avståndstagande så gör personen som pratar eller skriver en tydlig markering. Det är en väldigt intressant markering. För jag känner inte till att något jag skriver här skulle betraktas som oetiskt, omoraliskt, odemokratiskt eller ens speciellt originellt eller avvikande, inte ens då vi pratar barnförsäkringar. Kanske är det sättet jag framför budskapet på, mitt sätt att diskutera frågor eller så är det att jag är inne och petar i områden som de flesta av oss helt enkelt inte känner oss så bekväma med.

Vilket som så får ni gärna kommentera om ni har någon uppfattning kring detta nedan.

Men, sedan finns det en stor skillnad mellan de okända som kommenterar här och de som jag pratar med direkt. Ni som hänger här för bloggens skull är mer ”inne” på mitt och liknande bloggars tankesätt medan mina vänner inte är det. Det gör att dom som känner mig är mer oroade över de normer som vi i vår familj bryter. Som resultat kan personerna i stället bli ”supernormala”. Det innebär att mina vänner inte känns vid några problem på jobbet, inte har några som helst önskemål om att leva ett annat liv – allt är perfekt – ekonomiskt lever de i högsta välmåga och att de själva inte gör några val utanför ”ramen”.

De är också mycket mer kritiska, speciellt till våra flyttplaner, än de på bloggen som är anonyma för mig.

Dessutom jämför de jag känner sina handlingar mot de normer jag predikar här. Förklarar eller ursäktar sig. Det är inte nödvändigt, men tyvärr är det nog oundvikligt.

Tänk om det som står här inte är så konstigt eller annorlunda?!
Tänk om det som står här inte är så konstigt eller annorlunda?!

Personer som brutit normen och flyttat iväg och gjort sin grej beskriver ofta att nära bekanta kan vara nästan aggressiva i sin kritik och kraftigt ifrågasätta rim och reson. Där är inte vi ännu.

Återkommande frågor och synpunkter

Brorsan bemödade sig med att skriva ned en rad synpunkter och frågor, flera av dom är återkommande. Jag har generaliserat brorsans frågor lite och lagt till någon för att fånga lite bredare frågeställningar. Så, ungefär så här kan det låta när jag pratar med någon om det bloggen förmedlar.

Du utgår ofta från att alla, som inte lever som du, är olyckliga eller inkapabla till att ta tag i sina liv.

Jag missionerar ett förhållningssätt till livet här. Det är inte det ända synsätt som finns, inte heller något som passar alla. Dessutom måste det jag skriver göras läsvärt vilket inte möjliggör en massa nyanser och ”om och men”.

När jag reflekterar över min omgivning så gör jag det ofta i något sammanhang. Som exempel kan vi ta att jag ibland nämner min svärfars oförmåga att inse vad det kostar att ha bil. Det går ju inte att dra långtgående slutsatser om min svärfars förmåga att styra sitt liv eller hans upplevda lycka från det. Men det exemplifierar väl ett beteende som jag tycker mig se hos många och det påverkar mina svärföräldrars liv i högre utsträckning än dom inser. Då är det värt att skriva om.

Jag kunde stannat där och svaret hade varit korrekt och som jag tycker klokt i någon mening, men det är nog bara halva sanningen tyvärr. Jag tycker faktiskt alldeles för många runt mig har problem att styra sina liv i flera väsentliga avseenden. Inte minst vad gäller ekonomi och kring begreppen lycka och frihet där jag tycker många personer i vårt samhälle har en referensram som är något skruvad.

Reality check! Vissa av de ståndpunkter jag för fram här är av samma karaktär som vanliga livsstilscoacher framför. Många råd här kan företagshälsovården förmedla vid generella rådgivningar. Ekonomiska råd här är helt i linje med svenska myndigheters åsikter, exempelvis vad gäller barnförsäkringar.

Vad är poängen med att leva utan bil? Vad vill du bevisa?

Jag vill inte bevisa något. Jag lever inte utan bil, jag lever med cykel och kollektivtrafik. Som väldigt många andra. Det handlar i slutänden om att leva närmare det liv jag vill leva. Jag vill inte sitta och åka bil fram och tillbaka. Jag vill leva ett liv där cykeln står i centrum. Andra resor gör jag kollektivt. Jag njuter av att vara Europé.

Du driver någon idé om att säga upp försäkringar. Varför? Det är väl knappast något för alla, eller?

Nej, ska vi vara helt korrekta så driver jag en tes om att vi kan fylla våra försäkringsbehov på andra sätt en genom konsumtion av en dyr försäkringsprodukt. För att kunna göra det så krävs att du har lägre utgifter än inkomster, kan spara pengar, kan bedöma dina tillgångar och inte har alla tillgångar låsta i prylar du äger. Dessutom måste du kunna räkna på dina ekonomiska behov om en olycka skulle ske och på toppen av det ska du kunna fatta ett ekonomiskt beslut. Jag tycker nog det är rimliga krav på en vuxen att kunna göra den bedömningen, men jag inser att jag avviker enormt från normen där.

Jobbet, vad är det med det? Du verkar lägga massa energi och kraft på jobbet samtidigt som du verkar negativ till ditt jobb och din arbetsplats. Vad tycker och tänker du?

Jobbet är en viktig del i mitt liv och jag har fått mycket av det jag önskat här i livet från mitt jobb. Dessutom är jag som person sådan att jag engagerar mig i saker och ting, inte minst i jobbet. Just här ligger en av mina stora lärdomar från de senaste åren: arbetsplatsen är ingen miljö vi styr över. Det du har idag kan vara borta i morgon och jag tycker det är värt att återkomma till med jämna mellanrum. Baserat på erfarenhet så tycker jag vi ska sträva efter en egen plattform att stå på. En ekonomisk bas där vi har visst oberoende relativt vår arbetsgivare.

I själva verket har jag varit jävligt frustrerad över att jag inte kan kanalisera min energi och mitt fokus via mitt arbete. Men nu är det som det är och jag har gått vidare.

 

 

Sabbatsår – varför?

Det som började som en förändring – att flytta från landet till stan och förenkla allt – verkar nu gå åt helt motsatt håll? Vad ska ni ut på landet och göra igen?

Varför sabbatsår? Och om ni tar ledigt ett år varför ska ni flytta? Kan ni inte bo kvar där ni är, låta barnen gå i skolan och bara ta ert år ledigt? Det verkar ju inte vara ekonomin som hindrar er att bo kvar och ni kan väl ha er gård som helgnöje?

Om allt är så skit som det verkar med jobbet, varför inte göra en varaktig förändring. Varför endast ett år?

Ni kanske tycker det är kul att flytta, men barnen? Vad säger dom?

Egentligen skulle jag vilja uppdatera er helt och hållet på tankarna kring sabbatsåret i ett separat inlägg, men det finns ändå rätt många frågor i linje med det jag samlat ovan så jag gör en kortvariant här.

Lite följer vi en mall, även om vi inte är så tydliga med det. Här är några grundpelare i den mallen.

  1. Sabbatsåret ska ge oss möjlighet att se om vi kan växla över i något annat levnadsmönster vilket kan innebära ändrad karriär, annan bostadsort eller ändrade livsstilsmönster. I det ser vi inget värde i att behålla status quo i allt.
  2. Om vi inte lyckas med det så ska vi lik fullt ha med oss en tid mitt i livet där vi levt som vi önskat, inte försökt fylla alla ”krav” från omgivningen.
  3. Ett liv vi önskar kan inte vara för utspätt och splittrat. Att sprida ut livet till lägenhet i stan och sommarstuga tillhör inte det vi önskar.

Det finns inte självklart något rätt eller fel här. Det är ingen prestigeförlust för oss att flytta och återgå till vanligt jobb och lägenhet i storstad efter vårt sabbatsår. I själva verket är ju detta en konsekvens av att vi är friare nu än någonsin. Vi kan flytta, vi törs prova och vi kan agera.

Och vet ni vad? Barnen går inte sönder av det? Det går inte att frikoppla våra liv från våra barns. Jag kan inte sitta på en kvadratmeters arbetsyta i en lokal utan fönster i 20 år bara för att jag inte kan säga åt mina barn att vi ska flytta. Det funkar inte så! Totalen är förödande för oss alla i vår familj.

Så vår tolkning av sabbatsåret är att vi kastar loss och lever ett helt annat liv. Vi har valt landet av ekonomiska skäl – för vi vill skydda våra besparingar – men ännu mer för att delar av det som både jag och min sambo söker blir mindre naturligt i lägenhet i stan.

Tynan har nyligen skrivit ett intressant inlägg som kan vara läsvärt i samband med det här inlägget: The building mindset.

Har du några frågor du vill ställa så passa på att göra det i kommentarsfältet!

17 KOMMENTARER

  1. Intressant. Jag tror att ”kognitiv dissonans” ibland påverkar folks åsikter och kommentarer när någon går ”utanför normen”. Då rubbas liksom ens egna uppfattningar lite (eller mycket) och man vill gärna uppnå balans igen. T.ex. genom att försöka få tillbaka ”normbrytaren” i vanligare mönster. T.ex. genom att ifrågasätta. Och generellt vill man kanske gärna försvara sina egna val. Det är ju enklast att fortsätta i gamla invanda spåra. Fast ibland går ju inte det. För att man t.ex. själv drabbats av kognitiv dissonans. Som jag själv gjort 🙂

  2. Jag tror att nyckeln till det hela är att våga prova och som du skriver att det inte är en prestigeförlust att ändra sig igen. Jag tror att kvinnor generellt är bättre på att prova byta liv. Ett av flera exempel; bekant flyttar till Australien och återvänder efter något år ”Det blev inte som jag tänkt mig” sa hon. Inget mer med det. Dom flesta män jag känner skulle hellre ligga utmärglade vid en opalgruva i queensland och försöka överleva på sina döda kamraters tandkött än att ta ”prestigeförlusten” att flytta hem utan succe i bagaget.

    • Haha, dina manliga bekanta verkar vara av segt virke. Respekt!

      Det kan vara prestige men det kan också handla om trygghet. I vårt fall så handlar det om en möjlighet. Vad den faktiskt mynnar ut i får vi se.

      Och tack för ett gott skratt!

  3. Det är som om de som får höra om det ni vill göra, eftersom de som hör det inte har kommit på det själva – inte har tänkt dom tankarna – kan de inget annat än ge negativ kritik. De förväxlar er med sig själva. Varför skulle ert val av liv egentligen ha någon som helst inverkan på deras egna val?

    Och varför måste man hålla med om allt? Är det på något sätt svårt att acceptera att jaget och det utanför jaget är något annat?
    Många verkar oerhört fast i kollektivismen fastän Sverige har individualiserats något oerhört de senaste 20-30 åren.

    Det egna drivet som ni visar upp och den tankeförmågan som ligger bakom – det är många avundsjuka på – och många anser att det måste bekämpas på olika sätt. Att ha olika uppfattningar om olika saker är inte onaturligt eller konstigt – det är precis tvärtom: att flera inte har olika uppfattningar i Sverige, det är det som är konstigt.

    Att ha olika uppfattningar och att uppmuntra människor att ha olika uppfattningar, som de har kommit fram till på egen hand och som harmoniserar med det liv de själva vill leva, det är egentligen det som är att vara människa och att vara en egen person med ett eget medvetande.

    • Klokt! Vi strävar inte efter att få någons godkännande eller gillande, men vi ställs ändå till svars, av skäl jag tror du fångade inledningsvis.

  4. Har funderat lite kring det du tagit upp kring försäkringar och undrar hur ni, du och din sambo, resonerat kring det faktum att ni har fyra barn gemensamt (?) men inte är gifta?
    Era barn har väsentligt, jag tar det igen: Väsentligt, bättre skydd från samhället om ni som par är gifta jämfört med om ni är sambos om det skulle hända er något. Och inte endast era barn, den partnern som står ensam kvar likaså.

    Varför det är så kan vi kanske lämna därhän, utan mer konstatera att det de facto är på det sättet. Om ni inte har säkrat upp med ett otal olika försäkringar och varit hos juridisk kompetens och skrivit tjocka luntor med dokument som täcker alla möjliga olika sorters scenarion, de ena otäckare än det andra?

    Som sagt, hur har ni resonerat kring dessa frågor?

    • Du är helt på rätt spår Anonym,

      Vi har gjort vissa justeringar i avtal och försäkringar, ungefär vad som är möjligt via normal juridisk- och försäkringsrådgivning, för att göra det bästa av saker och ting men det finns en hel del lagstadgade mekanismer, exempelvis i samband med dödsfall hos en förälder, som inte går enkelt att komma runt. Den hjälp vi haft kring försäkringar och juridiska frågor är entydiga, det bästa vi kan göra är att gifta oss.

      Så där finns inga skuggor. Men så ska det ske! Nu har vi väntat så länge, ska det bli en riktig fest, eller smygis hos borgmästaren. Jag skulle gärna se mina barn i kyrkan med mig. Fint klädda. Släkten där. Men det kostar pengar och det är inget jag egentligen känner för att lägga tid på.

      Min sambo har dock snokat reda på att vi får permission från våra jobb vid giftermål. Så vi får faktiskt en betald ledighetsdag om vi kör en smygis hos borgmästaren. Dom har tydligen drop-in! 🙂

      Till alla kvinnliga läsare kan jag faktiskt inte lova att jag är ogift vid årets slut!

  5. Intressant inlägg och även kommentarer!
    Jag upplever att det är just som en av kommenterarna säger: man vill gärna försvara sitt eget val. Märker också att jag själv ramlar i samma fälla ibland. Blir lika förvånad varje gång men troligen är det nyttigt för mig för att förstå varför många blir så provocerade av vissa av mina (och familjens) val.
    Just nu kör jag ofta den ”fega” vägen och säger så lite som möjligt om vår livsval till människor jag inte känner mycket väl. I vissa delar av livet blir man kanske mer konfliktundvikande än andra och just nu verkar jag vara inne i en sådan del.
    Brukar du säga ärligt (och inte utlämna viktiga detaljer) till nya bekantskaper när de frågar om jobb, bil och huslån? Dessa tre ämnen verkar avhandlas i rask takt tycker jag.
    Jag brukar exempelvis säga att jag är arbetslös efter studier nu, men utlämna att jag sa upp mig från fast tjänst, om någon helt ny frågar. Orkar inte ta diskussionen och de dömande blickarna varje gång.

    • Hej Händelsevis,

      Jag är kluven till att stå upp för de val som jag förespråkar här på bloggen i eget namn och person. Kanske skulle det gå att hitta någon form av twist på den här bloggen så att det gick att få ett relevant ekonomiskt bidrag genom mitt skrivande, men då måste jag, som jag ser det, vara en fysisk person. Om anonymiteten försvinner så måste jag dock oftare och tydligare argumentera för det som står här. Det är jag inte så säker på att jag vill.

      Då har jag ändå inte så svårt för att vara annorlunda.

      Jag ståtar med att vara bilfri. Jag kan nämna att vi är sparsamma men nämner aldrig summor eller nivåer mer än att jag lite raljant säger att man bör spara minst halva lönen, men det är nog ingen som tror mig när jag säger så 🙂

      Mitt jobb brukar jag mer nämna i termer av ”jag jobbar på xyz”.

      Problemet som jag ser, bland annat i min dialog med brorsan nu, är att det som står här och i liknande bloggar måste man ta till sig och göra sin egen tolkning och implementation av. Det går nog inte om personen man pratar med står för nära, utan det blir en fight om livsval där det inte finns någon vinnare. Att ständigt ha den diskussionen är jag tveksam till.

      • Man kan ju säga nåt i stil med ”Finansminister Wibble ansåg på 90-talet att man borde ha en årslön på banken” och så behöver man inte vara mer detaljerad än så.
        Jag menar, vilken årslön talar vi om beloppsmässigt, med vilken skattesats (dvs före eller efter skatt, före eller efter alla utgifter), om den här årslönen kommer in på bankkontot varje år från tex utdelningar implicerar det ett väsentligt större kapitalbelopp placerat på annat ställe än ”på banken” dvs på bankkonto, osv osv.
        Här finns ju öppet för många tolkningar och man behöver ju inte redogöra för hur man har lagt upp det i detalj

        • Korrekt, man kan kommunicera sina åsikter och värderingar, men lite vagt. Med pengar är det klokt.

          Men ibland är det skönt att trycka till. Du skulle sätt HR-tjejen som lite provokativt frågade vad jag skulle göra om jobbet inte kunde erbjuda något intressantare.

          – Då skiter jag i det här. Jag behöver inte jobba i all oändlighet för att försörja mig, svarade jag.

          • Eller så hade du kunna säga något ironiskt som
            ”i Sverige har vi världens bästa välfärdssystem så jag behöver inte oroa mig, dessutom har jag varit medlem i facket”

      • Tror du satte huvudet mitt på spiken med: ”det blir en fight om livsval där det inte finns någon vinnare.” Exakt så upplever jag det med just de väldigt nära familj släkt och vännerna. En sådan relation vill jag ju inte alls ha till dem bara för att vi valt olika liv!

        • Jag håller med! Det är ingen relation att sträva efter.

          Se gärna mina och Davids diskussioner i inlägget ”Idag har jag inget att skriva om”.

          Själv tycker jag det är lite kul att sticka ut med att inte ha bil. Lite lagom provokativt. Pengar bränner som syra hos omgivningen så pengar i absoluta mått pratar jag sällan om.

Vi värdesätter diskussion - Kommentera gärna