Onkel Toms stuga

Rikast är den vars nöjen kostar minst

Meny Stäng

Kontoret – Rum, öppet landskap eller inget alls?

– Jag har inte ens en kontorsplats i ett öppet kontorslandskap. Jag sitter vid ett köksbord. Nu har vi fått kontorsstolar, men från början var det enkla köksstolar som jag skulle sitta på. Och mina grejor, jag har rätt mycket prylar jag bär med till workshops och liknande, dom kan jag inte ha någonstans. Dom får jag ha hemma.

Jag pratade arbetsmiljö med en av våra gäster vi hade i veckan som gick. Där hon jobbade hade man gjort ett urval vilka som fick kontorsplatser och vilka som inte fick. Det bedömdes som att min väninna satt så mycket i möten att hon inte skulle ha någon plats utan fick sätta sig på en mer allmän yta.

– Det är verkligen ett köksbord! Det står i lokalerna så att det tolkas som ett köksbord. Så när jag kommer till jobbet får jag ofta börja med att städa bort andras kaffekoppar och torka bordet. Vid ett tillfälle hade någon som fyllt år fått blommor som luktade starkt, vilket vissa i kontorsytan reagerade på, och då ställde dom ut dom på mitt ”köksbord”. Men det är ju inte ett köksbord, det är mitt kontor!

öppet kontorslandskap

Håller du på att studera till ingenjör? Grattis, här är ditt framtida öppna kontorslandskap!

När jag kommer tillbaka till jobbet efter denna underbara sex veckor långa semester så kommer jag att flytta tillbaka till den lokal jag tidigare satt i när jag helt tappade sugen på att jobba i den form som jag gör idag. Jag kommer flytta tillbaka till den sämsta arbetsmiljö jag haft under min karriär som tjänsteman. Under längre tidsperioder har jag inte varit i så dåliga lokaler sedan slutet av 1980-talet, då jag jobbade i industrin.

Sett utifrån behov är lokalen med tillhörande fikaarea och mötesrum det sämsta jag någonsin jobbat i.

 

 

Det är ett öppet kontorslandskap skapat i en gammal fabrikslokal. Det saknas fönster, det finns något takfönster men det är allt. Bullernivån är hög. Det finns inga rum nära tillhands som någon av oss kan dra sig undan till, antingen för att få lugn och ro eller för att inte störa andra om det pågår en diskussion. Det är trångt – vi har skrivbordsytor på någon kvadratmeter, så det är norm att du får resa dig om din bordsgranne ska gå någonstans, och många sitter med gångstråk precis bredvid sina arbetsplatser. Det gör att det ständigt rör sig personer i den omedelbara omgivningen. Den visuella störning det skapar är ibland värre än den ljudmässiga störning som är ständigt närvarande i miljön.

Vi sitter i ett öppet kontorslandskap idag, men i en ny lokal gjord för detta. Även om det inte är idealiskt med öppet kontorslandskap så är det en enorm skillnad mellan den nya specialdesignade yta som jag sitter i idag och den yta man slängt in kontorsplatser i, som jag flyttar till.

Men för mig är lokalen vi ska till mer än en dålig kontorslokal. Den symboliserar på något vis utvecklingen av mitt arbetsliv. På väg till min nya arbetsplats så kommer jag gå igenom det nybyggda hus jag nu sitter i, där vissa avdelningar har gratis frukt och konst på väggarna, till den omgjorda fabrikslokalen jag ska tillbringa min dag i. Där finns inga stödfunktioner, inga administratörer eller chefer. Det är Mordors rike! Där finns endast trälar!

Men som ni förstår på inledningen är jag inte själv med synpunkter på arbetsplatsen. Det är inget krig som någon utkämpar mot mig. Det är en trend som verkar bli allt mer skruvad. Som min väninna i inledningen som fick ha sitt arbetsmaterial hemma. Hon har löst det nu, men hon har fått lägga tid och kraft på att föra diskussioner med chefer och lokalansvariga för att kunna ha sitt arbetsmaterial någonstans. Att personalen och det jobb de gör är ett problem för verksamheten kan knappast vara en rimlig långsiktig strategi för ett företag.

Jag har också reflekterat över mig själv och mina egna tankar. Varför låter jag lokalen bli så viktig för mig?

Jag skriver det här på en pinnstol vid köksbordet i ett hus från tidigt 1900-tal. Jag är ingen som bygger bo på min arbetsplats. Jag har inte massa bilder på barnen, eller papper i pärmar. Jag söker inte bekräftelse i form av yttre attribut som tjänstebil, fina kläder eller visitkort med snajsig titel. Men ändå har det här stort symbolvärde för mig.

Faktum är – om jag inte får nytt jobb nu efter sommaren – att jag troligtvis kommer jobba mitt sista år på det företag jag nu är på, i den lokal jag hatat mest under mitt yrkesverksamma liv. Och jag ska inte låta det ta en uns energi från mig. Ett öppet kontorslandskapet och lokalen, som den är skapad,  är inget jag rår på.

Det låter flott och rätt, men så tänkte och agerade jag faktiskt tidigare också.  Men det gick inte att bortse från faktum, bland annat att det inte gick att koncentrera sig och göra sitt jobb där. Samt att lokalen gör de som sitter där trötta. Jag var helt slut ibland när jag satt där tidigare. Men nu vet jag det. Det går inte att samla en tanke i lokalen eller göra något intellektuellt arbete i någon nämnvärd omfattning. Det går inte heller att vara långa stunder där inne utan att man måste ut. Så min handlingsplan blir:

  • Omedelbart identifiera och ”döda” negativa tankar kring lokalen.
  • Vårda mig själv avseende de konsekvenser lokalen har:
    • Jag måste hitta platser som ger mig lugn och ro.
    • Jag måste hitta rutiner under dagen som gör att jag inte nöts ner.

En omedelbar konsekvens är att jag ska försöka jobba en eftermiddag i veckan hemifrån. Jag ska också byta några lunchpass på företagets gym mot cykelträning. Så länge det är möjligt, innan hösten blir för påträngande, ger det extra frisk luft och ljus.

Har du någon erfarenhet av att jobba i ett öppet kontorslandskap och hur man gör det bästa av situationen?