Kontoret – Rum, öppet landskap eller inget alls?

27
43
öppet kontorslandskap
Studerar du till ingenjör? Grattis här har du ditt framtida öppna kontorslandskap!

– Jag har inte ens en kontorsplats i ett öppet kontorslandskap. Jag sitter vid ett köksbord. Nu har vi fått kontorsstolar, men från början var det enkla köksstolar som jag skulle sitta på. Och mina grejor, jag har rätt mycket prylar jag bär med till workshops och liknande, dom kan jag inte ha någonstans. Dom får jag ha hemma.

Jag pratade arbetsmiljö med en av våra gäster vi hade i veckan som gick. Där hon jobbade hade man gjort ett urval vilka som fick kontorsplatser och vilka som inte fick. Det bedömdes som att min väninna satt så mycket i möten att hon inte skulle ha någon plats utan fick sätta sig på en mer allmän yta.

– Det är verkligen ett köksbord! Det står i lokalerna så att det tolkas som ett köksbord. Så när jag kommer till jobbet får jag ofta börja med att städa bort andras kaffekoppar och torka bordet. Vid ett tillfälle hade någon som fyllt år fått blommor som luktade starkt, vilket vissa i kontorsytan reagerade på, och då ställde dom ut dom på mitt ”köksbord”. Men det är ju inte ett köksbord, det är mitt kontor!

öppet kontorslandskap
Håller du på att studera till ingenjör? Grattis, här är ditt framtida öppna kontorslandskap!

När jag kommer tillbaka till jobbet efter denna underbara sex veckor långa semester så kommer jag att flytta tillbaka till den lokal jag tidigare satt i när jag helt tappade sugen på att jobba i den form som jag gör idag. Jag kommer flytta tillbaka till den sämsta arbetsmiljö jag haft under min karriär som tjänsteman. Under längre tidsperioder har jag inte varit i så dåliga lokaler sedan slutet av 1980-talet, då jag jobbade i industrin.

Sett utifrån behov är lokalen med tillhörande fikaarea och mötesrum det sämsta jag någonsin jobbat i.

 

 

Det är ett öppet kontorslandskap skapat i en gammal fabrikslokal. Det saknas fönster, det finns något takfönster men det är allt. Bullernivån är hög. Det finns inga rum nära tillhands som någon av oss kan dra sig undan till, antingen för att få lugn och ro eller för att inte störa andra om det pågår en diskussion. Det är trångt – vi har skrivbordsytor på någon kvadratmeter, så det är norm att du får resa dig om din bordsgranne ska gå någonstans, och många sitter med gångstråk precis bredvid sina arbetsplatser. Det gör att det ständigt rör sig personer i den omedelbara omgivningen. Den visuella störning det skapar är ibland värre än den ljudmässiga störning som är ständigt närvarande i miljön.

Vi sitter i ett öppet kontorslandskap idag, men i en ny lokal gjord för detta. Även om det inte är idealiskt med öppet kontorslandskap så är det en enorm skillnad mellan den nya specialdesignade yta som jag sitter i idag och den yta man slängt in kontorsplatser i, som jag flyttar till.

Men för mig är lokalen vi ska till mer än en dålig kontorslokal. Den symboliserar på något vis utvecklingen av mitt arbetsliv. På väg till min nya arbetsplats så kommer jag gå igenom det nybyggda hus jag nu sitter i, där vissa avdelningar har gratis frukt och konst på väggarna, till den omgjorda fabrikslokalen jag ska tillbringa min dag i. Där finns inga stödfunktioner, inga administratörer eller chefer. Det är Mordors rike! Där finns endast trälar!

Men som ni förstår på inledningen är jag inte själv med synpunkter på arbetsplatsen. Det är inget krig som någon utkämpar mot mig. Det är en trend som verkar bli allt mer skruvad. Som min väninna i inledningen som fick ha sitt arbetsmaterial hemma. Hon har löst det nu, men hon har fått lägga tid och kraft på att föra diskussioner med chefer och lokalansvariga för att kunna ha sitt arbetsmaterial någonstans. Att personalen och det jobb de gör är ett problem för verksamheten kan knappast vara en rimlig långsiktig strategi för ett företag.

Jag har också reflekterat över mig själv och mina egna tankar. Varför låter jag lokalen bli så viktig för mig?

Jag skriver det här på en pinnstol vid köksbordet i ett hus från tidigt 1900-tal. Jag är ingen som bygger bo på min arbetsplats. Jag har inte massa bilder på barnen, eller papper i pärmar. Jag söker inte bekräftelse i form av yttre attribut som tjänstebil, fina kläder eller visitkort med snajsig titel. Men ändå har det här stort symbolvärde för mig.

Faktum är – om jag inte får nytt jobb nu efter sommaren – att jag troligtvis kommer jobba mitt sista år på det företag jag nu är på, i den lokal jag hatat mest under mitt yrkesverksamma liv. Och jag ska inte låta det ta en uns energi från mig. Ett öppet kontorslandskapet och lokalen, som den är skapad,  är inget jag rår på.

Det låter flott och rätt, men så tänkte och agerade jag faktiskt tidigare också.  Men det gick inte att bortse från faktum, bland annat att det inte gick att koncentrera sig och göra sitt jobb där. Samt att lokalen gör de som sitter där trötta. Jag var helt slut ibland när jag satt där tidigare. Men nu vet jag det. Det går inte att samla en tanke i lokalen eller göra något intellektuellt arbete i någon nämnvärd omfattning. Det går inte heller att vara långa stunder där inne utan att man måste ut. Så min handlingsplan blir:

  • Omedelbart identifiera och ”döda” negativa tankar kring lokalen.
  • Vårda mig själv avseende de konsekvenser lokalen har:
    • Jag måste hitta platser som ger mig lugn och ro.
    • Jag måste hitta rutiner under dagen som gör att jag inte nöts ner.

En omedelbar konsekvens är att jag ska försöka jobba en eftermiddag i veckan hemifrån. Jag ska också byta några lunchpass på företagets gym mot cykelträning. Så länge det är möjligt, innan hösten blir för påträngande, ger det extra frisk luft och ljus.

Har du någon erfarenhet av att jobba i ett öppet kontorslandskap och hur man gör det bästa av situationen?

27 KOMMENTARER

  1. Hej Tom. Nu vet jag inte vart du arbetar, men det finns något som heter arbetsmiljölagstiftning. Det du beskriver, hade jag drivit som en arbetsmiljöfråga utifrån ett psykosocialt perspektiv. Nu kanske du inte ska vara kvar så länge, så det känns kanske som en icke-fråga för din del, men jag har varit med om en hel del liknande fall, och som chef fått ordna särskilda arbetsplatser åt personal som krävt och behövt det. Stress, huvudvärk etc. kan vara viktiga signaler på att något måste göras. Dessutom är det en vinst för organisationen med mindre sjukskrivningar och bättre produktivitet. Arbetsgivaren har ett oerhört långtgående arbetsmiljöansvar. Kanske kan vara värt att prova?

    • Du har förmodligen rätt Dan. Men jag är inte hos min arbetsgivare för att kämpa mot denne. Inte ens fackliga företrädare är intresserade i denna strid utan rycker mer på axlarna, dom flesta sitter inte i de taskiga miljöerna själva. Dessutom finns det flera relaterade problem, vi har kontorslokaler som är ”sjuka”, vilket innebär att det finns akut lokalbrist.

      Arbetsmiljön för tjänstemän är inget vi kan argumentera mot med rationella argument tror jag. Vi måste rösta med fötterna! Och då ingen av oss har en spänn i ”fuck-of pengar” så lär inte det ske.

      Välkommen till R&D verksamheten i ett svenskt industribolag!

  2. ”Fuck off pengar” behöver inte vara några gigantiska summor! Borde vara det första man skaffar sig innan man ens funderar på att lämna föräldrahemmet!

    Vad ska du med lägenhet, möbler, tv och bil till om du inte har din värdighet kvar?

    En närstående sa innan semestern upp sitt mycket välbetalda jobb trots sin ungdom. Han har betalt sitt boende och har ett par årslöner på kontot.

    Är övertygad om att han går en ljus framtid tillmötes!

  3. När jag tvingades sitta i rum med flera / kontorslandskap / hög ljudbild så lyssnade jag alltid på musik i lurarna via min ipod. Om det var något jag behövde verkligen koncentrera mig på arbetade jag hemifrån ett par dagar. Idag delar jag rum med en kollega och det går fint . Dock sitter de flesta i stort öppet kontorslandskap och flera trivs inte alls där och jobbar mest hemifrån. De arbetar från kontoret de dagar de har fysiska möten på plats men arbetar annars hemifrån – de flesta av våra möten är videomöten på webben eller Skype möten.
    Kan du inte få arbeta mer hemifrån än en eftermiddag i veckan?

    • Hej Anna,

      Jag har svårt för att köra musik i lurarna när jag jobbar. Jag har lättare att koncentrera mig utan faktiskt.

      Jag kan inte jobba hemifrån i någon nämnvärd omfattning tyvärr. Mitt liv är ganska omväxlande där jag ena gången företräder mitt projekt i ett större sammanhang, sedan jobbar jag kanske med en individ och dennes planering för att sedan, i en lucka mellan alla möten skriva kontraktstext på engelska. Jag måste i huvudsak vara på plats i mitt nuvarande jobb. Det jobb jag sökt räknar jag dock med att det är mycket friare. Vi får se om några veckor vad jag gör efter sommaren.

  4. Kontorslandskap är förödande. Tar inte hänsyn till vare sig de krav som modernt kunskapsarbete ställer eller på att människor är olika så till vida att en stor del av arbetskraften till sin natur är i introvert med större behov av möjlighet till avskildhet. Resultatet blir att intelligenta och socialt högt kompetenta människor gör ett sämre arbete än de skulle önska och samtidigt dräneras på sin livsenergi.

    Kan den ofta högt betalda medelklassens proletarisering bättre beskrivas än med ordet kontorslandskap?

    Kontorslandskap bidrog förmodligen till min exit från arbetslivet när jag insåg att det var möjligt. Arbetsgivaren hade dessutom den dåliga smaken att dessutom skära ned på möjligheterna till att arbeta hemifrån.

    Har från flera håll fått höra att jag kastar bort min kompetens och kapacitet när jag valt att kasta loss från arbetslivet. Men varför ska jag stanna kvar i trälhavet om arbetsgivarna inte förmår att ge mig möjlighet att göra ett bra arbete och samtidigt uttömmer min livsenergi?

    Såg förresten att ”för sjunde kvartalet i rad ökar andelen företag som rapporterar brist på arbetskraft och andelen med brist är nu mycket högre än normalt”:

    https://www.avanza.se/placera/redaktionellt/2016/07/27/arbetskraftsbristen-okar.html

    Tänker inte lyfta ett finger för att hjälpa till 🙂

    • ?
      ”Slöseri med kompetens” var också den vanligaste kommentarer jag fick, när jag tackade för kaffet!

      Nu är kanske inte onkel, introvert som ugglan och jag men tror att många andra personlighetstyper presterar långt från topp i dessa miljöer.

      • God morgon Kalle56,

        Jag blandar mig i er dialog lite.

        Jag tror sociala personer iofs kan hantera närheten till andra människor bättre, kanske till och med uppskatta den. Problemet jag har är att några av mina sociala projektmedlemmar blir som överstimulerade i kontorsmiljöerna. Dom får aldrig någon lugn och ro, deras sociala gränssnitt är ständigt stimulerade, därför blir dom splittrade, stressade och lågpresterande.

      • Det är också min erfarenhet. Det onkel skriver om att ”lokalen gör de som sitter där trötta” var en generell upplevelse där jag satt. Möjligen att de tydligt extroverta var mindre medvetna om det och tenderade att bli okontrollerat speedade (som väl onkel också tar upp här någonstans). Vet inte vem som i längden lider mest.

    • Lite lockad är du nog! 🙂

      Vet du vad som stör mig enormt? Att vi med jämna mellanrum stöter på människor, främst inom mjukvaruutveckling, som är intresserade av de idéer som finns om arbetslivet, inte minst då i Kalifornienbaserade mjukvarubolag. Där finns massor av intressanta idéer som är en reaktion mot outsorcing och stenhård konkurrens om arbetskraft. De flesta säger då: vi i Sverige borde kunna ta till oss idéerna och göra något fantastiskt av dem. Våra grundläggande värderingar och vårt beteende i arbetslivet är nämligen väl i linje med vad som krävs som grund för att lyckas med nyare effektivare mer beteendeorienterade ledningssätt (vi pratar exempelvis om självorganiserande organisationer, sabbatsår inom företaget, Google Friday etc.).

      Av det tar vi till oss att Google har byggt sina kontorslokaler på ett visst sätt. Vi gör klena anpassningar för att sänka kostnaden per anställd.

        • Det kan vara så Daniel och det är inget jag tror vi kommer få se på en arbetsplats jag jobbar på. Jag borde kanske lyft fram det som sker kring agila metoder och självorganiserande verksamheter.

      • Man kan tycka mycket om Google men deras fysiska kontorsmiljöer är rätt dåliga. De har många bra saker i sina kontor men inte de platser där folk sitter och jobbar.

      • Vissa saker går ju inte eller är svåra att förverkliga utanför de ramar som arbetslivet utgör. Än så länge har det inte pockat, men man kan förstås aldrig veta hur det ser ut i framtiden. Även allas vår överstepräst Jakob Lund Fisker har ju retirerat.

        När det gäller förändring. Inte heller jag ser riktigt någon väg framåt genom att bråka med sin arbetsgivare. Däremot tror jag på att vara öppen och tydlig med fakta i sin dialog med arbetsgivaren. Är högre lön och sämre arbetsmiljö en dålig incitamentsstruktur så bör man vara tydlig med det.

        I övrigt är det som du konstaterar att rösta med fötterna som gäller. Bra att rigga livet så att det är möjligt. Men jag undrar om inte åtminstone en del av de skenande sjukskrivningstalen är just en röst med fötterna, mer eller mindre medvetet.

        • God morgon Storugglan!

          Jag tror våra närmsta chefer vet hur det är att jobba i den lokal jag kommer sitta i nu och konsekvensen. Ingen av dom sätter ju sin fot där frivilligt, så …

          Du har en ganska stor poäng när du säger att vissa röstar med fötterna när dom sjukskriver sig. Rätt många gör som jag också, distanserar sig en bit. Ser det som en markering och gör en motsvarande markering själv.

  5. Jag har sett problem med motsatsen också, ett kontor med (mestadels) små rum där det satt en, eller möjligtvis två, personer per rum och där internkommunikationen helt kollapsade. Det var rent absurt hur folk som satt 2 meter från varandra med en vägg emellan inte klarade av att lösa problem tillsammans. Ja, introverta människor mestadels vilket faktiskt inte är en ursäkt.

    När det skulle designas ett nytt kontor så var det dags att lösa det problemet och man gjorde stooora rum där alla skulle kunna prata med varandra. Resultatet: Ingen vågade prata av rädsla för att störa andra så alla satt med hörlurar och kommunikationen blev om möjligt ännu sämre. I alla fall inte direkt bättre. När jag var där kändes det som att gå omkring i en kyrka.

    Skulle jag designa ett kontor för de här människorna så tror jag att jag skulle vilja ha rum för 2-4 personer runt en öppen yta där man kan mötas. Gärna glas så att man ser varandra, men det är viktigt att man löser akustiken så att ingen känner att de måste isolera sig själva för att vara produktiv. Dessutom med rum/bås bara några meter bort för videokonferenser eller telefonsamtal.

    • Jag tror inte att man ska underskatta varierade kontorsmiljöer med frihet att själv avgöra var arbetet ska utföras, även utanför kontoret, naturligtvis med hänsyn tagen till verksamheten. Men det kräver en anpassning av arbetsledningen som många organisationer inte verkar klara av. Irrelevant kontroll ersätter verklig styrning.

    • Hej Daniel,

      Jag håller med om att det inte är lätt. Jag hade en mycket duktig klasskamrat på universitetet som på sitt första jobb hamnade på ett företag med en fantastisk produkt som var mycket avancerad. Problemet var att man i princip endast anställt introverta enstöringar från universitetet som låste in sig på sina rum så min kamrat kände sig helt utfryst och lämnade ganska snart företaget. Så kontor blir lätt en del i vissa människors skapande av sin borg på jobbet. Det är inget jag eftersträvar.

      Ett klassrum eller ett bibliotek är också ett öppet landskap. Jag går gärna och läser eller studerar på ett bibliotek och brukar inte uppfatta det som ett problem. Så vad är ett öppet kontorslandskap? Jag vet faktiskt inte!

      Vad jag vet är att den lokal jag ska till inte har något naturligt dagsljus. Dessutom ska jag som har ett jobb som i princip går ut på att prata med människor 80% av tiden sitta bordsgranne med vår specialist som ska skriva och läsa tung teknisk dokumentation större delen av dagen. Den totala bullernivån är hög.

      Packningstätheten är extremt hög.

      Våra verktyg vi har med tavlor och planeringsverksamhet grafiskt och ganska enkelt kommer vi få svårt att ha kvar.

      Företagets erbjudande till mig som anställd sjunker rejält iom den här förändringen.

      Min väninna som jag skrev om inledningsvis i inlägget tyckte det handlade om respekt när hon inte alls skulle få någon kontorsplats. Kanske är hon på rätt spår för att förklara min upplevelse. Det finns praktiska aspekter på lokaler men dagens extrema lösningar vi ser på olika håll är respektlösa mot individen, eller?

  6. Hej! Jag jobbar i ett stort kontorslandskap och har skaffat mig ett par bra lurar med aktiv brusredusering! Jag brukar inte lyssna på musik då jag tycker det lätt blir att jag fokuserar på musiken om den är för bra. 😉 istället lyssnar jag på inspelade regn- och åskoväder! Hur skönt som helst! 😀

    • Ja, sådana där lurar är några hos oss som har också. Men jag är tveksam. Jag tycker dom är dyra och förstår inte varför jag ska lägga så mycket pengar personligen för att höja min arbetsförmåga. Men jag skulle nog se annorlunda på det om det jag gillade att dra mig tillbaka med musik i lurarna vilket jag inte gör.

      Men du har en poäng, jag ska prova att lyssna på något annat än musik eller radio!

  7. Jag hatar verkligen kontorslandskap. Det är mer som ett förvaringsutrymme för boskap. Att låsa in mig i ett fiktivt rum med hörlurar är ingen lösning för mig. För att vara kreativ och effektiv behöver jag ensamhet.

    Samtidigt så går det knappast att undkomma. Alla företag älskar att effektivisera yta före förmåga – för det är enkelt mätbart. Förbaskade idioter!

    • Helt rätt Per Penning!

      Jag tycker packningstätheten som kommit på senaste tiden och lokalerna som görs om till landskap, som inte är avsedda för det, är största problemet. Jag hade dessutom lite mer gnäll längre ned 🙂

      Men tänk min väninna då? Du ska inte ha någon arbetsplats! Den är lite fräsch va?

  8. Delade rum med två arbetslag när jag var lärare, och alltid var det elever som bankade på dörren. Fanns inte en möjlighet att man skulle kunna jobba där, eller ens få ett par minuters återhämtning mellan lektionerna, som vi inte ens ska tala om. Eller jo, Minns två tillfällen då jag hade folk på besök i klassrummet, en gång en förälder och en gång en som skulle jobba som assistent. Båda blev helt chockade och undrade över hur jag orkade med arbetsmiljön och ljudnivån och då tyckte jag ändå att eleverna skött sig skapligt just dessa lektioner. Man har 45 timmars arbetsvecka som lärare och av dem måste man vara typ 37.5 på plats. Jag brukade strunta i de 37.5 timmarna och åka hem efter mina lektioner. För att orka åka tillbaka nästa dag. För att kunna jobba. För att inte bli galen. Jag brukade få skit för det men det räddade delar av min mentala hälsa tror jag. Andra delar är för alltid förlorade.

    • Åsa!
      Nu är det 15 år sedan jag besökte en skola under lektionstid men minns ännu hur frustrerande det var.

      Det kaos jag tyckte mig uppleva, sågs som normalt av elever och lärare. Såg resurssvaga elever som agerade utåtriktat och andra som vart tysta. Det var elever som i en annan miljö skulle kunnat utveckla sina starka sidor.

      Då mina egna barns typ av intelligens gynnades av vad dåtidens skola mätte, plus att dom kunde få hjälp hemma med det som inte skolan kunde förse dom med, gick det bra för dom men tragiskt med all kompetens som dödades av dåtidens skola.

      Det finns så.många typer av intelligens och om vi inte kan ta till vara och utveckla den, kommer inte framtiden att bli ljus!

    • Hej Åsa,

      Skolan är ju ett exempel på en mycket märklig arbetsplats. De arbetsmiljöer i skolvärden som jag har lite insyn i, jag har också jobbat på universitet med massor av utbildning, så finns det aldrig någon idé för hur arbetsgivaren ska agera stöd och arbetsledare för lärare. Varje lärare var som en egen ”firma i firman”.

      Min morsa var under en period lärare i en klass där två lärare sjukskrivit sig ganska tätt inpå varandra. Framför allt beroende på ett barn som hade någon form av störning. Men ingen i skolan gjorde något som arbetsgivare. Vissa insatser runt barnet, om än små, gjordes men morsan fick noll stöd. In med en ny person bara! Då är vi på 70-talet, men jag är osäker på om något ändrats.

      Vi har tidigare sagt här att ingenjörsyrket är som en idrottskarriär där man tidigt kommer igång och tjänar bra med pengar för att sedan nå vägs ände i förtiårsåldern. Läraryrket har liknande inslag. Det är trots allt en hygglig lön, relativt lätt att få jobb, nästan var som helst i sverige och en person som valt läraryrket kan komma igång med sitt liv efter studierna. Men att bränna alla pengar och hoppas att det är en livslång karriär är jäkligt tveksamt. Fuck-off pengar och exitplanering ska nog till dag ett.

Vi värdesätter diskussion - Kommentera gärna