Idag har jag inget att skriva om!

12
24

Jag kan inte riktigt förklara varför vi har det så lugnt här ute i vår stuga, men livet är påfallande enkelt. Spiken i kistan var på något sätt barnens anpassning till ett liv på landet. Efter lite om och men så driver de nu runt i omgivningarna och plågar mask och sniglar. De inreder gamla bodar och gör om dasset till snickarboa, eller så försöker de skalla varandra vilt i studsmattan.

Jag har funderat lite. Avsaknad av Internet, tv och tidningar är ingen jättestor förändring jämfört med hur vi lever våra dagar i stan. Vi lever rätt mycket i en bubbla i vårt vanliga liv, så visst här är det extremt, men jag har svårt att se att det enskilt är det som ger lugnet.

Med vår inställning att skapa snarare än att köpa så är inköpsbehoven väldigt låga. Vi behöver mat och några praktiska prylar. Det är allt. Trots att vi inte handlar speciellt mycket till vardags är det en ganska stor skillnad  att sitta här ute på landet utan bil. Just extern påverkan och måsten är i princip noll här ute i ingenstans.

Och så jobbar vi inte förstås! Inget dagis, skolor eller jobb. Inget lämna och hämta med tillhörande konflikter. Men det är inte så att vi gör mindre, snarare gör vi mer om dagarna här än när vi jobbar.

Stressen här är låg, eller obefintlig här ute. Den är betydligt högre då vi jobbar, men inte vansinnigt hög. Jag har svårt att se att det är en avgörande faktor om inte stressen påverkan summeras samman mer än jag förstår över veckorna.

Det är väldigt skönt men samtidigt lite skrämmande att jag inte riktig kan sätta fingret på vad som är så annorlunda här. Vad som ger lugnet.

Med lugnet kommer energin. Jag vaknar av mig själv vid klockan sex på morgonen. Med lugnet kommer en hjärna som inte går på högvarv. Med lugnet kommer här och nu.

 

 

Jag har i olika anställningsintervjuer, där man luskat i mitt sätt att vara och reagera, svarat att jag lever ett enkelt liv. Jag bråkar inte på jobbet och har inte massa konflikter. Jag är sällan arg. Jag har inga egna agendor. Jag bedrar inte min sambo och jag bygger inte hus. Jag känner mig sällan därför speciellt pressad. Frustrerade är jag ofta, men i knipa – nej, nästan aldrig om inte jobbet hittar på något skit. Så jag tycker inte mitt liv är så svårt normalt sett.

Tyvärr, eftersom jag ofta skriver utifrån mig själv och jag blir allt mindre brydd i takt med att jag slår vallen på vårt fält så har jag inget att skriva om idag. Det är märkligt, då jag i alla viktiga delar anser att jag lever samma liv här som jag gör i min vardag men med en enorm skillnad i resultat!

12 KOMMENTARER

  1. Låter väldigt skönt!!! Undrar om och hur länge jag skulle klara av en sådan tillvaro. Här sitter jag mitt i semestern och har en krypande ångest – i princip inget inbokat medan FB fylls med bilder på vinluncher, grillkvällar och glada träffar med härliga vänner som tackas och pussas och kramas fram o tillbaka via FB.
    Jag försöker att bara vara och finna min ro och njuta av familjen här hemma, men trots det så går några SMS iväg med middagsbjudningar och visst måste man fixa nya telefoner till kidzen så de kan hänga med i hyllade Pokemon Go – alla barnen är ju äntligen ute nu på grund av det ?.
    Borde kanske stänga av internet här hemma ett tag…
    Njut av tiden på torpet – jag är avis!

    • Vinluncher är för fyllekärringar utan liv, visste du inte det? 🙂 Kan man dricka alkohol till lunch har man ju inget att fylla dagen med efter det. Dom har sällan något att fylla byxbakarna i sina märkeskläder med heller efter ett tag mer än något oformligt självgungande geléliknande substans. Vinluncher leder liksom ingenvart!

      Jag är raljant, lite för att ge dig en annan referens på sakers varande. Men jag förstår ditt problem. Jag berörde som hastigast sociala medier i en tidigare postning för ett par dagar sedan. Det får ju inte bli något som ständigt petar i ett område som du har svårt att förhålla dig till. Jag har gjort det misstaget. Jag fyllde mobilen med bilder som bombade mig med bilder av det jag ville vara, göra och se. Men sedan ledsnade jag och stängde ner när jag bara hällde bensin på brasan. Nu har jag har backat tillbaka mycket av mina sociala medier när jag förstår varför jag har problem med vissa typer av stimuli. Så det är inte frågan om allt eller inget …

      • Tack Onkel Tom!
        Nej, det är inte allt eller inget, men vad gjorde du rent praktiskt med sociala medier? Stängde du av vissa ‘vänner’, stoppade du deras flöde eller jobbade du mentalt med att inte påverkas av det? Hur gör ni med de stora barnen och sociala medier?

        • Jag har jobbat med sociala medier på två olika sätt historiskt. Den första uppstädning jag gjorde, och som jag håller mig till vad gäller regelverk till fortfarande, går ut på något i stil med:

          Jag har två kategorier människor jag inte orkar med på Facebook.

          1) Den ena är rasist och avpixlat idioterna, dom åker bara ut. I princip tillhör dom som endast sprider politisk propaganda eller världsbilder – mäns förtryck av kvinnor, det är så synd om pensionärer, FPs skolpolitik är det bästa sedan cancermedicin – samma grupp. Dom åker ut även om det inte är rasistskit. Jag orkar inte med människor som tar sig rätten att använda våra sociala kontaktytor för den typen av information.

          2) Den andra gruppen är jag lite mer nyanserad mot. Det är människor som jag upplever ger mig negativ energi i sina inlägg men som jag samverkar nära med. Jag hade exempelvis någon i föreningslivet som gärna talade om vad han och alla andra gjort, alla utom just jag. Så om jag arrangerar något finns inte en bild eller något på sociala medier, men dagen efter när någon gör något liknande så är det en ren orgie i prisande av denna insats. Han kunde avsiktligt avstå från att svara kring viktig information och sådan som jag lade ut medan han svarade andra direkt. Sådana “vänner” tar jag bort ur flödet på Facebook, men de står fortfarande kvar som mina vänner. På så vis väljer jag bort men jag behöver inte diskutera valet med dom.

          Men det sista jag gjorde var att jag helt la av att titta på FB och Instagram. Något besök i veckan, max. Jag har bara ett problem med sociala medier, efter min städning, och det är just när dom matar mig med bilder på alternativa aktiviteter som jag inte kan förhålla mig till. Som om jag åker till badsemester med familjen och någon åker till Mallis och cyklar. Då sätter jag mig själv i en taskig sits. Men till skillnad från de tidigare exemplen, då jag tar bort inlägg för att personerna inte platsar i mitt flöde, så är det här mitt problem.

          Prova, lägg telefon och datorns sociala medier åt sidan. Starta ett Feedlykonto – om du inte har det – för de bloggar du gillar så behöver du inte planlöst surfa efter information. Öppna sedan telefonen eller datorn endast för att läsa Feedly.

          Ge dig lite andrum från omgivningen. Välj vad du tar in för information.

  2. Är relativt ny på din blogg, har följt den ett par veckor. Mycket läsvärd! 🙂
    Undrar, vad får du egentligen för reaktion när du på intervjuer säger att du lever ett enkelt liv, inte bedrar din sambo, saknar egna agendor osv? Detta med enkelt liv, finns det någon egentligen uppfattning bland chefer/rekryterare om vad som menas med det?

    Jag har utifrån egna erfarenheter fått intrycket att om man skiljer sig det minsta från normen (som dock är lätt tänjbar med ändå har tydliga gränser) på en intervju så blir man bortvald för att man uppfattas som ett osäkert kort, otydlig för arbetsgivaren som vill veta exakt vad som kan förväntas. Alltså att det främmande skrämmer lite även om det man säger mest uppfattas som eftertänksamt, intelligent och självständigt i andra sammanhang. Många chefer kräver kanske i första hand någon som är förutsägbar och enkel, men enkel på ett annat sätt, läs: normmässigt förprogrammerad, robotaktig…

    • Tack Eva,

      Det här är en jäkligt svår fråga och jag tror inte jag kan svara utan mer röra till det rejält.

      Det första är en filosofisk betraktelse kring begreppet “att skilja sig från normen”. Jag brukar säga att “du är mindre normal än du tror när du tror du är normal och du är mindre onormal än du tror när du tror du är onormal”. I den grupp jag jobbar är jag exempelvis inte den ände utan bil och nästan alla cyklar till jobbet. Det är kanske 30% som är riktigt snyggt klädda, vilket innebär att 70% ofta är klädda som jag ungefär.

      Detsamma gäller sparsamhet, vi har rätt många i min omgivning som gnetar på rätt bra för att de exempelvis har hästgård. De gör väldigt annorlunda val än andra.

      Så normen är inte så snäv som vi vill tror ibland. Vi ska inte göra oss annorlunda än vi är, det bidrar till att avståndet till andra ökar vilket inte alls är bra. Läs gärna inlägget om KASAM så förstår du att jag aktivt försöker relatera till omgivningen, inte fjärma mig. Och jag tror inte det är nödvändigt.

      Med det sagt! Jag söker ofta tjänster som arbetsgivarna är villiga att lägga mycket tid och kraft på i rekryteringsprocessen. Och jag tycker det verkar som om apparaten kring rekrytering blivit en något utanför all kontroll. Jag har exempelvis sökt ett jobb nu, som jag var på intervju för innan semestern som skulle innebära att jag jobbade kvar hos samma chef, med i princip samma befattningsnivå. I samband med detta så har vi säkert lagt mer än 8-12 timmar totalt i utvärdering av mig.

      Vad det här ska ge om mig som dom inte känner till efter snart 10 år på samma bolag är obegripligt och jag kan inte undgå en känsla av att det hela är en täckmantel för att hitta grunder för ett mer godtyckligt gallrande bland kandidaterna. Urvalskriterierna verkar också se ut som du antyder.

      Jag är en stark ledare som törs gå min egen väg, det är inte något som efterfrågas i någon nämnvärd omfattning. Men å andra sidan vill jag ju heller inte ha ett jobb där mina egenskaper inte uppskattas, så jag döljer dom inte.

      • Jag har inte hittat det inlägg där du skriver om KASAM men vet sedan tidigare vad det står för. (Men vill gärna läsa inlägget så ska söka på det mer sen. ) Intressant att du skrivit om det för det nämns mig veterligen inte så ofta längre. Utan sammanhang och åtminstone liten anpassning till ett social värld tror jag att människan tappar fotfästet fullständigt. Den ensamma individen är definitivt inte stark.

        På intet sätt har jag fått intrycket av att du skulle skilja dig från mängden eller ens vilja det i sådan utsträckning att jag skulle uppfatta dig som utanför normen! Kanske gav jag intryck att jag själv uppfattar mig göra det men så är heller inte fallet. Snarare är jag en hemlig kameleont som anpassar mig, även på jobbintervjuer så jag har faktiskt bara en enda erfarenhet av att bli nekad jobb när jag väl kommit på intervju fastän det lät som motsatsen. Grejen är att jag varje gång anat vad jag inte ska säga för att bli nekad jobbet och vad rekryteraren vill höra och ger dem just det. Mycket här i världen är så förutsägbart anser jag. Den enda gång jag verkligen kört på och valt att vara helt mig själv är den gången jag inte fick jobbet! Har aldrig varit så nöjd med en intervju som då men de två närvarande cheferna verkade ha blivit överrumplade av min rättframhet och verbala dominans i samtalet. Jag erkände öppet att jag gärna går min egen väg och finner egna lösningar på arbetsrelaterade problem och inte behöver någon som leder mig eller ger instruktioner. Jag hade högre utbildning än båda cheferna något de fäste sig vid utan att jag överhuvudtaget pratat om det då kompetens och lämplighet för ett jobb ju inte automatiskt kommer med studier. Det cv de fått bad dock inte om ursäkt för sig. Varför fick jag inte jobbet? Ingen annan med rätt utbildning hade ens sökt jobbet erkände de efter mina raka frågor. Tror det handlade om att jag fullständigt bröt mot regeln om att ligga lågt, framstå som underlägsen, lydig och följsam som är det sätt jag annars alltid kört med med framgång. (Framgång att få jobbet men ett minus när man väl börjar och den rätta personen framträder och man inte orkar spela teater längre men ändå fortsätter och bara blir tröttare och tröttare.) Vill absolut inte vara ledaren eller chefen på en arbetsplats, bara få frihet från chefen att göra jobbet på bästa sättet. Annars finner jag mig mer än gärna i att följa alla beslut och rätta mig i ledet. Men chefen ser ju inte alltid det mest kvalitativa sättet att utföra jobbet på då hon eller han inte ens gör samma jobb eller ens kan sätta sig in helt i vad det innebär.

        Min slutsats är alltså att vill man ha ett jobb (eller vill man smälta in överhuvudtaget i alla sammanhang) så ska man satsa på lydnad och följsamhet, inte fokusera på att i första hand vilja göra ett bra arbete (eller göra “det rätta” “det mest förnuftiga”osv). Det går helt emot mina innersta värderingar dessvärre. Så alla uttryck för ett eventuellt bättre sätt att leva eller utföra saker på, använda mer sunt förnuft osv ser jag som uttryck för något som utmanar makten som kallas normen. Det normala är alltså det som är enligt rådande makt. Få vill väl ha anarki så viss anpassning till denna makt/norm är att vara för ordning, säkerhet och struktur vilket gynnar alla. Vi vill ju ha ett starkt samhälle ändå. Jag är glad för dem som vill vara chefer och ledare. Så mycket mer ansvar hänger dessutom på dem att leda människor, inte till att hylla ledarna/makten/normen utan att vi andra följare automatiskt accepterar makten rätten att utföra den. Det kommer naturligt när makten blir mer förnuftig och mindre lysten att utöka sin makt eller att få den bekräftad som vore den något i sig eftersträvansvärt.

        Oj vad långrandig och självupptagen jag blev nu. Ska skärpa mig, jag lovar.

        • Hej Eva,

          Här är vi lite stolta över att ta plats och prata färdigt, det är lugnt.

          Jag delar din uppfattning i det mesta. Jag står för min egen väg men ser inget egenvärde i att bråka eller strula mer än nödvändigt. Jag uppfattar inte heller att jag har så många konflikter på min arbetsplats. Det finns de som har betydligt fler!

          Möjligtvis är jag mer och mer övertygad om att jag inte vill ha jobb eller arbetsmiljöer som går mot min övertygelse. Därför är jag inte så väldigt anpassningsbar utan försöker ge ett rättvist, utan att vara otrevlig eller bufflig, intryck.

  3. Tack för all inspirerande läsning.
    Jag är lite nyfiken hur eran omgivning( familj närmaste vänner) sett på er förändringsresa – om det påverkat er – och hur ni i sånna fall hanterat det?

    Har själv 3 barn(1-5År) och har alltid levt utan bil, cyklar mycket och reser även både inom Sverige ganska mycket med kollektivtrafik.
    Får ofta kommentarer från släkt och vänner att det är svårt att göra diverse aktiviteter och resmål då vi inte har bil. Trots att jag som vanligt förklarar att vi kan ta oss dit med tex tåg – tunnelbana samt buss slutar diskussionen med att “ni borde unna er en bil” och längre än så kommer aldrig samtalen. Känns hopplöst.

    Har även börjat downsiza rejält de senaste 3-4 månaderna och har inte informerat släkt / vänner i någon högre utsträckning då det känns som dom aldrig skulle förstå att man kan leva utan fackavgifter, barnförsäkringar och att man köpa mycket begagnat till barnen.

    • Hej David,

      Begreppet “unna sig får mig att gnissla tänder om nätterna”. Gud vad jag hatar det uttrycket!

      Japp, främst från familjen så är kritiken ibland ganska omfattande för att vi inte har bil, inte ger barnen nya mobiltelefoner, inte köper finare sommarstuga osv. Andra personer som vill spendera mina pengar får å andra sidan ingen uppmärksamhet av mig.

      Men nu börjar det sprida sig till kritik kring barnen och deras välbefinnande. De får inte gå i fina skolorna i stora staden, vilket kommer rendera dem ett liv i misär tydligen, och vi tar inte våra barns säkerhet tillräckligt seriöst. De får åka själva på bussar på kvällarna, gå genom staden från bion och de får följa med ut i ingenstans för att titta på pappa när han cyklar en lokal tävling. Tydligen är det pedofiltätt värre kring vår tempobana vi har som vi kör tempoträning kring i cykelklubben!

      Allt det här har sin grund i aktiva livsval vi gjort. Vi håller i våra pengar, vi strävar inte efter att fylla någon norm kring barnens utbildning och vi deltar aktivt i samhället. I det ingår att våra barn är där och har ett stort mått av självständighet.

      Precis som jag skrivit om tidigare så gör vi inget som är konstigt eller obekant. Att inte ha bil i vardagen ökar den upplevda livskvalitén, inte tvärt om. Att kunna transportera sig kollektivt likaså. Det finns en rad orsaker till detta som jag inte kan gå in på här, men det är inte bara en faktor som gör det, det är flera faktorer som samverkar.

      Vår syn på människor och samhället är erkända metoder för att barnen ska lyckas bra i livet. Barn ska lära sig lita på andra och lära sig leva i samhället, självständigt. Barn som gör det har högre livskvalité och lyckas bättre i sin karriär längre fram.

      Dessutom, barn mår inte bra av att spännas fast och köras fram och tillbaka utanför sin lokala sociala miljö.

      När jag dyker på referenser till den här typen av uppgifter ska jag bli bättre på att notera dom, men det är inte speciellt svårt att hitta trovärdiga källor på nätet där allt detta går att läsa.

      Så i min värld. Det är ingen religion det här med att leva enkelt. Vi får anpassa oss. Men när det kommer till att spendera mina pengar då sätter jag stopp och det är inget konstigt i det. Det är snarare den som anser sig ha rätt att styra mitt liv på det sättet som gått över gränsen.

Vi värdesätter diskussion - Kommentera gärna