Törs du det?

4
11

Det här inlägget skrev jag för i juni 2014, efter en omorganisation på mitt jobb där jag både ”åkte ut” och blev kvar på något märkligt vis. Tiden innan – drygt ett år – var en av de märkligaste jag upplevt på en arbetsplats, som sedan kulminerade i en stor omorganisation. Som en parantes: det jag som föreslagit organisationsformen och jag var jävligt sur för att dom del ”snodde idén” och dels att jag inte fick vara med i införandet.

Redan innan omorganisationen hade jag kommit till insikt om att jag inte skulle orka så länge under de omständigheter som rådde då och jag hade därför börjat fundera över karriären, livet, allt och hela fyfan.

– Törs du det?

Ja, det var frågan från den duktiga tjejen som lever ett liv med stort nybygge på landet, bilar och barn. Ett perfekt liv kan man tycka. Hon och jag pratade om vad jag skulle göra efter företagets omorganisation där jag i oordningen som råder tackat nej till ett ”erbjudande”, eller snarare inte accepterat uppmaning: nu har vi tänkt konstigt och du behöver fixa det!

– Törs du det?

 

 

Jag strävar efter frihet. Tror du den duktiga tjejen känner sig fri? Jag förstår helt hur hon tänker när hon säger som hon gör. Men jag vet också varför jag hamnar där jag gör i mitt beslut. Jag kan inte styra mitt arbetsliv – jag kan ha längre kvar att jobba än jag har jobbat fram till idag – utifrån en sorts ekonomisk rädsla.

– Törs du det?

En så rimlig tanke när allt hänger på en tråd. Duktiga tjejen lever med en man som tjänar minst lika bra som hon och tillsammans tjänar dom nog bland de 2-3% av befolkningen som tjänar bäst i regionen, kanske i landet. Måste allt då hänga på en tråd?

Det är en fråga som inte bara relaterar till arbetsplatsen, utan snarare individuella val och synen på livet.

– Törs du det?

Jag tror aldrig min farsa tänkt den tanken på ett jobb. I synnerhet inte när han bara sagt att han tror att man kan använda hans kompetens bättre, vilket var det jag i praktiken sa. Varför skulle jag och mina kamrater med massa högskolepoäng och inkomster min gamla farsa knappt kan greppa, styras av tre ord som inte ligger många steg från rent tvång i någon form av motivationstrappa.

– Törs du det?

Jag undrar om vi är bra människor och medarbetare när vår drivkraft är ekonomisk rädsla.

Tror du det?

 

 

Nu i 2016 är min arbetssituation relativt ”normal”. Men det har tagit tid och energi att komma hit. Tjejen jag skrev om ovan har haft en lång period med sjukskrivning på grund av utbrändhet men är tillbaka på jobbet, dock i en annan mindre utsatt roll.

I Sverige varslas ungefär 40 000 – 50 000 personer per år om uppsägning ett normalt år. Ännu fler påverkas av omorganisationer eller förändringar. Det ska mycket till att se det som en möjlighet till något nytt om det samtidigt är en privatekonomisk katastrof.

4 KOMMENTARER

  1. Fan! Jag får ju lite smygande ångest, när jag läser din text och tänker mig att jag av någon anledning skulle bli tvingad att lönearbeta igen!

    Fast egentligen är det bra du påminner mig om hur bra jag har det. Nu när jag sitter i solen på altanen och värmer mig efter ett dopp i sjön. Var svettig och med en ond blånagel, efter plattläggning hela dagen!

    Satt här och svor över min nagel men nu känns det bättre!

  2. Svårt idag under den rådande situationen, där människor många gånger är tvungna att låna mycket pengar för att kunna ha ett bra boende. å andra sidan har det gått till överdrift vad det gäller standard, med ett gränslöst renoverande som bara tror jag, ger hål i själen, att aldrig vara nöjd.
    Det har hänt att jag har vänt på klacken och gått från jobb, där jag har tyckt att arbetsklimaten har haft mycket i övrigt att önska. Men då har jag varken haft barn och försörja eller lån att betala. På ett ställe där jag jobbade for brukarna väldigt illa, bland annat på grund av att ägarna hade stora lån och mycket att minsta, vid eventuell stängning av verksamheten. Vi fick inte göra lex Sara anmälningar eller vända oss till polisen, vi gjorde det ändå.
    Idag tycker jag att det råder en munkavelkultur, mycket på grund av att människor är ägda av banken med sina stora lån. Det är som ett nutida slaveri. Tycker att du gör helt rätt som försöker frigöra dig från slaveriet, så gott det går.

    • Tack Elsa,

      Jag håller med, samtidigt som jag tycker det är sjukt. Vi är bland de mest individualistiska kulturerna i världen sägs det, vi ska klara oss utan barn och föräldrar. Individen är allt, så shoppar vi bort friheten.

Vi värdesätter diskussion - Kommentera gärna