Min tjocka brorsa

34
401

Min brorsa har alltid varit en tjockis. En glad och svettig tjockis. Mina första minnen av brorsan är från en sommarvarm bajsbrun Volvo 142 under tidigt 70-tal. Jag tror vi var på väg hem från BB. Han låg i barnvagnsinsatsen bredvid mig i baksätet iklädd gul sparkdräkt. Mycket har hänt sedan dess. Men att min brorsa fortfarande är tjock och svettig, ja det har inte ändrats.

 

 

När jag säger att min bror är tjock så är det inte i form av kritik. Jag lägger ingen värdering i det. Jag har sett det som en egenskap. Som att han är blond, eller lång.

Andra vuxna ser inte en lillebror som jag gör när dom ser brorsan. Dom ser en tjock, duktig och populär man. Brorsan har alltid skött sig och är duktig i sociala sammanhang. Han gjorde aldrig samma revolt som jag i tonåren. Min lillebrorsa blev kompaniets bäste soldat. Han har fler riktiga vänner än de flesta jag känner – han slår mig med hästlängder –  och hans karriär slår även den min. Jag tror de flesta ser min bror som tjock, men att det återigen endast är ett attribut.

Min bror är duktig. Men det finns saker jag är bättre på. Jag avslutar oftare det jag påbörjat. Det gäller inte minst studier. Jag håller i pengar på ett helt annat sätt och jag har en relativt god hälsa. Jag har en stor förmåga att skapa ett sammanhang utifrån mig själv och beror inte så mycket av omgivningen. Allt detta gör att vi gör väldigt olika val.

Olika val leder till olika liv och vi sneglar med viss skepticism på varandra. Men min tjocke brors kropp orkar inte längre med de val han gjort och gör. Ja, trots att han är yngre än mig, har färre och äldre barn än mig och tjänat bättre än mig så lever han med hälsoproblem. Och han har gjort det ganska länge.

Till stor del beror det på att han är väldigt tjock. Det beror också på det liv han lever. Dessutom hänger vikt och livsval samman.

Nu har läkarna sagt att dom inte kan hjälp honom mer. Medicinerna biter inte och dom tror inte min lillebror blir så gammal här på jorden om han fortsätter sitt liv som det ser ut idag.

Så idag opereras min tjocka svettiga lillebror. Ett lag med kirurger gör ett kraftigt ingrepp i hans mage som för evigt kommer göra att han får leva sitt liv på ett annat sätt än vi övriga. Det krävs ett stort ingrepp i min brorsas mage för att rädda honom från sig själv.

 

 

Min älskade lilla brorsa får inte vara tjock längre.

Jag tänker på honom och hans familj idag. Jag hoppas så att det kommer något bra ur det här.

Brorsan vet att operationen bara är en del av det som måste göras. Han måste dessutom ta sig själv och sitt liv på allvar på ett annat sätt framöver. Konsekvensen av livsval eskalerar efter 45-års ålder. Det som drabbar oss innan dess i form av olycka och sjukdom kan vi ofta göra mindre åt. Efter 45-års ålder inverkar våra val, som vi kanske gjort för länge sedan, allt mer.

Men för brorsan gick det fort. Hans liv hann snabbt ifatt honom. Det tog det stopp innan 45. Det är rätt extremt.

Tyvärr har min tjocke bror i mångt och mycket ärvt min mors beteende. Det innebär en nästintill total oförmåga att distansera sig från sina egna impulser och behov. Det gör det svårt att väga beslut i vardagen mot något långsiktigt mål, eller kanske bara morgondagens måsten. Ekonomi och hälsa kommer i andra hand medan externa stimuli får allt fokus och kraft. Att ta kontrollen över sin vardag verkar omöjligt.

Allas vår gåva, tjock som smal, är faktiskt att vi kan ta större makt över vårt liv än vi kan föreställa oss. Störst är möjligheten att utöva makt inom de områden vi beror minst av andra. Det är områden som sparande, hälsa, välbefinnande, upplevelser och tacksamhet.

Han är modig min bror. Han har fattat ett stort beslut. Tjock eller smal är inte det viktiga för mig, jag vill bara ha en bror. Idag och i morgon.

34 KOMMENTARER

  1. Stark skrivet. Och jag hoppas och tror, att på samma sätt du förändrat ditt och din familjs ekonomiska beteende och framtidsutsikter, kommer din bror att kunna förändra sin livsstil.

    Tänk tillbaka, vad motiverade och hjälpte dig att bryta spiralen nedåt och klättra tillbaka mot toppen? Kan din erfarenhet på något sätt hjälpa brorsan?

    • Tack JB,

      Vi har pratat lite om det men det går inte att påverka brorsan och hans familj. Jag och min sambo har närmat oss mycket i förändringen med inställningen ”det måste gå” eller ”vi vill ha det så här” medan brorsan slår fast ”att det går inte”. Sedan finns inte så mycket att göra.

      Jag har främst pratat lite ekonomi, brorsan är luspank, men inte ens om jag nämner att 7-8 nya bilar – alltså fabriksnya – på lika många år inte är rimligt så får jag någon respons. Å det sprider sig. Sambon och barnen blir ju också tjocka och konsumerar enligt samma schema.

      Det intressanta är att han trots all hjälp han fått via såväl sjukvården som företagshälsovården aldrig fått riktig coaching i förhållande till sitt liv och sitt levnadssätt. Han har fått hjälp via saker som går att sälja. Han har tagit till sig det som går att köpa. Så medicin och operation är det som gäller.

  2. Intressant inlägg!

    Är det bara jag som reagerat på att det nästan har blivit en fluga att operera sig? Man lägger sig under kniven lättvindigt , quickfix, genväg.. (menar inte din bror specifikt, tänker rent allmänt bara)

    Men förändringen ”i huvudet” fattas ibland, en av mina kollegor är precis lika stor idag 1-2 år efter operation som hon var innan… bedrövligt.

  3. Håller tummarna för att han vaknar från operationen med en liten mental öppning för att det kan finnas en annan väg…

    • Tack,

      Han är vaken och verkar må relativt bra, efter omständigheterna.

      Som du sett i tidigare kommentarer är jag inte så hoppfull.

  4. vackert! Blir lite tårögd! Min bror påminner om din. Han lever väldigt destruktivt på flera plan….hoppas allt ordnar upp sig för din bror.

    • Ja, visst blir man lite berörd av sina näras livsöden.

      Jag reagerade på att du sa att brorsan lever destruktivt. Han är ju så jävla Svensson som det bara går. Det är knappast sex and drugs and rocken roll som orsakat problemen så jag ville protestera. Men vid lite mer eftertanke så är han likfullt destruktiv.

    • Tydligen så finns det lite olika approacher, brorsans ska vara den med bäst prognos. Problemet är väl just att många ”köper” sig, som dom tror, en fix på ett problem som i grund och botten kräver en annan lösning.

  5. Ni blandar ihop saker och ting.
    Att vara tjock behöver inte betyda mer än att vara tjock. Men att vara tjock och sjuk ( i synnerhet diabetes) är något helt annat.
    En 45-årig man som har följdsjukdomar pga fetma och vars mediciner inte fungerar bör erbjudas kirurgisk behandling rent etiskt. Operationen har fantastisk effekt på diabetes och uppväger risken för komplikationer.
    En 25-årig bloggerska med BMI på 32 som gärna vill opereras pga självkänsla problem är helt groteskt.
    Ja, du bantar. Men du opererar in en bomb i magen. ( dvs. risken för att få en speciell form för tarmvred där tarmarna snor sig omkring varandra).
    Tyvärr är det många kirurger som har glömt den gamla devisen ” den bästa operationen är den som inte blir av”

    • Hej Pedro,

      Du har helt rätt. Det var inte så att brorsan gjorde det här på infall, det har varit en resa under flera år och det är ingen önskan om att vara smal och snygg som drivit beslutet. Det är medicinska fakta. Brorsans kropp pallar inte mer.

      Jag är inte i ett läge där jag vare sig kan eller vill kritiserar de val min bror gjort här. Men jag kan reflektera över sammanhanget hans problem finns i.

  6. Så fint skrivet! Din kärlek och oro för honom känns tydligt. Vad frustrerande när man har nära som inte tar hand om sig. Jag vet av egen erfarenhet, men jag har fått inse att jag kan inte tvinga någon annan till förändring om de inte själv vill, det går inte att leva någon annans liv åt dem. Hoppas det går bra! Och vad skönt att han har er som älskar honom!

    • Tack Mot Miljonen,

      Ja, det är frustrerande att inte kunna påverka andras val en det är något man får lära sig att acceptera. Snart är barnen i det läget också att vår röst är lite eller inget värd.

  7. För mig är det beroendeproblematik, spelar ingen roll, hur många goda råd man kommer med, det har inte med kunskap att göra. Jag har jobbat med mat i många år, allt från blodiga biffar till veganskt, är utbildad och fortbildad, kunskapen är stor vad det gäller bra kost. Jag har varit riktigt tjock, nu är jag rund. Kan i ena sekunden tänka – nu ska jag inte äta något mer, och i nästa gå till kylskåpet för att hitta något ätbart. Det är omedelbar behovstillfredsställelse som gäller. Försöker räkna till tio och resonera med mig själv, och inte direkt gå på känsla eller sug. Det är som alkoholism , hjärnans belöningssystem går igång. Tyvärr så måste man vara strikt, men det går inte som med alkohol att vara helt avhållsam, för man måste ju äta. Det är också svårt om man är en umgängesmänniska, att inte ge efter för trycket, folk som inte förstår problematiken, tjatar gärna om att ta en kaka till, bara en, men förstår inte att det kan sätta igång en hel orgie i ätandet. Vänner vill gärna ha en som man alltid har varit, trots att de är vänner är de kanske inte alltid ett bra stöd. Människor har oftast svårt med – om man väljer att gå åt ett annat håll och ändrar sin livsstil. De kanske alltid har ätit feta middagar ihop, så kommer den som alltid har uppskattat maten mest, helt plötsligt vilja ha morötter och salladsblad. Det är som att sluta dricka alkohol, även om en individ klarar av att göra det, så finns det alltid folk i omgivningen som inte klarar av andras förändring, även om förändringen är livsnödvändig för den människan som gör den.

    • Verkligen bra skrivet, Elsa. Jag kan hålla med fullt ut. Är själv en person som inte har svårigheter att ändra beteende, på de flesta områden, utifrån rationella resonemang. Men jag inser att alla människor inte är sådana och att det inte har mer vilja utan förmåga att skaffa.

      Jag tror att det ofta handlar om att hitta de rätta verktygen för att lyckas. Ett sätt kan vara att försvåra ett ”felaktigt” beteende eller ändra på defaultläget. Sparande underlättas om man bara behåller en begränsad summa på transaktionskontot, så att ”felaktig” konsumtion tvingar en till flytta tillbaka pengar eller ta från buffertkontot. ”Felaktigt” matintag försvåras av att aldrig ha onyttig stående mat hemma i skåpen. Får man ett ”felaktigt” sug så måste man masa sig till affären.

      Detta kan även fungera på samhällelig nivå, vilket nudge-teorin (https://en.wikipedia.org/wiki/Nudge_theory) bygger på, dvs. att knuffa men inte tvinga människor till ett bättre beteende. Automatiskt pensionssparande, där pengarna fortfarande är tillgängliga för tidig konsumtion, vilket dock kräver aktivt handlande, har visat sig öka sparandet utan att tvinga till det. Kanske kan man se regelförändringarna på bostadslånemarknaden på samma sätt. Vi som kan handla ”rätt” får acceptera i viss mån begränsande regelverk av omsorg om alla de som inte kan.

      • Storugglan,

        Jag såg på Biggest Looser något år då jag var föräldraledig. Jag tyckte det var rejält intressant. En av deltagarna var en före detta olympier i brottning för USA medan resten var ”vanliga”. Det var väldig tydligt – så det behandlades därför även i programmet – att olympiern arbetade med omgivningen, dvs de som skulle hjälpa deltagarna att gå ner i vikt – på ett helt annat sätt än övriga.

        Olympiern – jag tror han hade tagit silvermedalj – förstod att han kunde arbeta med andra. Ta intryck, feedback och använda det andra sa till honom. De flesta andra var helt låsta. Gick i försvarsläge eller helt dissade idéerna redan vid första intrycket.

        Visst finns det sätt att lura människor, Biggest looser gör ju just det genom att ta över kontrollen från personen själv under en period, men jag tycker också det relevant att stärka oss alla i vikten att ta feedback, göra förändringar och äga våra liv.

    • Hej Elsa,

      Min brorsas – och min och min morsas – problem är att vi äter för mycket och inte kan hantera impulserana kring mat något vidare.

      Den stora skillnaden mellan mig och de andra i familjen är att jag sätter saker i ett sammanhang. Och jag ser mig själv som en del i det sammanhanget.

      Så maten är bara en del, det egna ansvaret, förmågan att se och reflektera, och ta till sig feedback är fundamentalt annorlunda.

      Det är så extrem skillnad mellan oss. Min mor erkänner inte alls att hon är en del i sin situation. Hon äter som alla andra och måste ha ett medicinskt problem som gör henne fet. Min bror är inte så, han är mer oförmögen att avsätta någon tid för sig själv. Om vi någon gång diskuterar hans liv och leverne så är han helt ställd och anser att ens de enklaste och det mest normal inte är möjligt. Min bror anser exempelvis att staden han bor i inte är möjlig att cykla i.

      Tyvärr så är det också som du säger i slutet. Om min bror skulle lyckas ställa om så skulle förmodligen mycket falla samman runt honom. Vem vore han om han i stället för att åka 20 mil för att äta kakbuffé i stället gick till badhuset och simmade på lördagmorgonen för att sedan laga nyttig lunch.

  8. Nu har det gått två år. Det här inlägget har jag haft väldigt svårt att förhålla mig till under ganska lång tid. Det ursprungliga inlägget tog jag ändå som en varm önskan om att allt skulle gå bra, en vinkling av den livsförändring som min bror valt men som jag inte själv har en längtan till. Som ett tips att det nog borde finnas andra vägar, att jag kanske skulle provat dem först. Helt rimliga synpunkter som jag också reflekterat en del över och tagit till mig en hel del ifrån. Jag är stolt över min bror och den förmåga han att att genomföra det han föresätter sig, det inspirerar mig även om jag aldrig känner samma längtan. Så även detta inlägg togs emot med varmt hjärta, härligt ändå att ha en brorsa som bryr sig. De kommentarer som sedan lades in i detta inlägg har varit desto svårare att förhålla sig till, speciellt eftersom personer som aldrig träffat mig har så väldigt lätt för att bilda sig en uppfattning om hur svag och destruktiv jag är, endast baserat på min vikt. Att jag skulle gått i 40 år och inte försökt få till någon förändring och en dag bara betalar jag för en operation och tänker att då ändras allt. Jag har inget behov av att försvara mig, jag har gått ner ungefär 55 kg och håller det. Jag kanske inte sticker och simmar på lördagsmorgonen, men jag åker inte till kakbuffén heller. Jag ser det inte som så dramatiskt. Jag trodde aldrig att operationen skulle förändra mig, men jag kunde inte gå fler år och misslyckas heller. Jag vet inte hur framtiden ser ut, jag är inte särskilt annorlunda gällande impulser och även om jag aldrig klämmer en påse chips på tjugo minuter längre så finns det tillfällen då jag känner tröst i att äta, precis som innan operationen. Som tur är så hindras jag fysiskt från att mosa i mig mängder av mat. Kanske borde jag söka andra vägar till förändring, kanske kan man bara vara nöjd ibland när saker ändå känns väldigt bra i livet. Men att övervikt är så laddat förvånar mig fortfarande. Jag bemöts på ett helt annat sätt idag, i arbetslivet, på restauranger, i klädaffärer och överallt. Ingen verkar längre se på mig som någon som är automatiskt svag eller vek, eller vill ta den sista biten på tårtan på jobbfikat. Ingen ser längre besvärad ut över att hämta en större storlek till provhytten (de har den ju faktiskt nu). Jag håller med om att det finns många som opererar sig trots att problemet sitter någon annanstans, så var det säkert för mig också till stor del. Jag har kontakt med flera som opererade sig samma dag som mig som det inte gått lika bra för. Som är tillbaka i jojo-bantning. Men bara för att det inte är en mirakelfix för alla behöver inte betyda att det är fel för alla. Så resonerar man aldrig över andra ingrepp. ”Jo han fick KOL av rökning men om han bara hade ändrat sitt beteende så hade han inte suttit där med KOL”. ”Ja det var hans galna skidåkande som gjorde att han bröt benet, han borde söka hjälp för att han alltid måste åka opistat, inte ska vi lägga skattepengar på hans vilda livsstil, låt honom gå med brutet ben, självförvållat.” Det är okej att diskutera öppet med mig vilka mekanismer som ligger bakom att jag hade övervikt redan som 4-åring, något som accelererade kraftigt efter 35 år fyllda. Men att jag som 4-åring redan var så destruktiv köper jag bara inte. Lösningen på att snart halva befolkningen går runt och är överviktiga är inte att skuldbelägga alla som destruktiva och obenägna att ta tag i sina liv. Visst finns de också, men jag önskar att debatten kunde få ha fokus på annat än bara det. Kommentarerna på det här inlägget bekräftar ju tyvärr bara att det är väldigt långt dit.

  9. Väldigt fint skrivet om din bror så mycket omtanke och kärlek 🌸 Ett bra beslut att operera sig….. hälsan är viktig tjock som smal!! Hoppas ni får många fina år tillsammans

  10. Intressant läsning! Syskon är ju de vi jämför oss mest med och även de vi kommer ha med oss längst i livet. Ingen annan relation varar lika länge…att ha syskon är en gåva. Hoppas det går bra med operationen!

Vi värdesätter diskussion - Kommentera gärna