Att våga göra inget – Vår syn på livet

21
227

Det är så lätt att utmana någon, eller sig själv med för den delen, då det gäller handlande och konsumtion.

– Behöver du ny bil?

– Blir du gladare om du köper en jacka till?

– Jag kanske kan avstå mobiltelefonbytet denna gång?!

Men utmana någon, inklusive dig själv, då det gäller att göra något.

– Behöver du gå upp idag?

– Behöver du träna idag?

– Behöver jag se på den här tv-serien?

– Behöver jag städa?

Behöver jag ens ha ett jobb? Är den här dagen värd att fånga?

Men om jag vänder på det. Försök göra ingenting idag. Absolut ingenting, det inkluderar andas och toalettbesök. Låt inte hjärnan tänka en tanke.

 

 

Så kan du väl fylla i kommentarsfältet i morgon med lite kort info om hur det gick.

Nej, det går ju inte och det blir ju lätt fånigt när jag presenterar det så här, men jag har levt stora delar av mitt vuxna liv i rädsla för att jag inte gör något vettigt varje dag, att jag inte fångar dagen. Men jag har kommit underfund med att jag alltid gör något. Även de dagar jag inte gör ”någonting” som låter sig publiceras på Facebook, eller resulterar i ett renoverat rum, så gör jag något. Ja ibland är dagarna jag inte gör något vettigt, alltså är så där duktig, de bästa. För det är då jag kan göra viktiga grejor.

Rätt många av våra stora tänkare – i olika tidsepoker – har haft som mål att inte göra någonting under stora delar av sitt vuxna liv. De har haft som mål att ligga lätt tillbakalutade på en divan och låta hjärnan jobba. Att njuta av livet med lite god frukt och lämpligt vin. Kanske i samspråk med likasinnade.

Under antikens Rom så var också det stillasittande filosoferandet dåtidens ideal. De finaste av män levde det lata livet och det var de som var lämpade att styra de andra.

I mina ögon är nämligen inte ens en fri medborgare riktigt fri om han inte förr eller senare helt enkelt inte gör någonting alls.
– Cicero

Men mycket har hänt sedan dess och vi har kommit att fokusera allt mer på arbete som vägen till njutning, inte minst genom kyrkans och de styrandes önskan om att öka avkastningen på sina undersåtar. Även om adeln länge levde sorgelöst och latade sig så spred sig sakta strävsamheten som en av våra viktigaste egenskaper. Idag förväntar vi oss till och med att medlemmar av adeln och kungahuset arbetar.

Att bli av med jobbet är idag en av de mest traumatiska händelserna i en människas liv.

Med liberalismen, socialismen och kommunismens intåg så nyanserades synen på arbete något, trots att vi idag är helt beroende av våra jobb. Arbetare skulle nämligen ha fritid. Fritid är viktig för vila men också för att vi ska kunna konsumera. Paradoxalt nog är vårt konsumtionssamhälle uppbyggt på att vi inte jobbar jämt.

Men hur ser vi på vår fria tid? Gör vi som dom gamla tänkarna; minsta möjliga? Eller fördriver vi bara tiden?

 

 

Jag vet ju svaret för egen del. I vår familj gjorde vi tidsfördrivandet till en industriell apparat. Den fria tiden krävde så mycket av oss att det ibland var en lättnad att få komma till jobbet.

Det var inte bara ett jobbigt och dyrt sätt att leva. Det gav inte heller någon plats alls för den klassiska ligga på soffan tiden. Tiden vi behöver för att umgås med oss själva försvann.

Synsättet på fri tid och tid för tanken påverkar möjligheterna att leva snålt rätt rejält. Det påverkar också synen på behov av arbete för att göra livet värt att leva.

Jag tog fram tre förslag på fördelning, i bilderna nedan, med förslag på definition av de tre områdena enligt följande:

  • Tänka = Ligga på soffan. Kreativt arbete som skriva och rita. Diskutera med vänner. Lyssna på musik. Studera. Träna på egen hand.
  • Fritid = Shoppa, bygga, renovera, vandra i skogen (!?), resa. Träna i grupp. Se på tv och film.
  • Jobb  = Lönearbete, laga mat, städa, diska, läkarbesök.
En vanlig bild av tiden som ekonomiskt fri eller pensionär?
En vanlig bild av tiden som ekonomiskt fri eller pensionär?

 

De friska pensionärer jag känner har flera gånger uttryckt oro för ekonomin, både innan de gått i pension och efter. I praktiken beror det på att dom ser sig själva som konsumenter på heltid i och med sin pensionering. Det byggs, renoveras och målas – nästan tvångsmässigt – i sommarstugor och hus.

För den som vill gå i tidig pension så rinner pengarna snart iväg.

Är det här en rimlig fördelning?
Är det här en rimlig fördelning?

 

Jag tycker ju, av egen erfarenhet, att vi bör sätta undan rejält med tid för slöande och tänkande. Med fördelning enligt ovan så skulle det ge – på 14 timmars vaken tid – tre timmar i hängmattan varje dag.

Är det här något att sträva efter?

Är det här något att sträva efter?

 

Kanske är tre timmar för lite? Fem kanske är bättre?

Nej, det finns inget rätt eller fel, eller en lagom mängd angiven från socialstyrelsen. Syftet med det här inlägget är mer att sätta ett ramverk för tanken och stödja dig, som vill göra mindre, i ditt soffliggande.

Både jobb och fritid sker på bekostnad av tiden med dig själv och dina närmaste. När lönearbetet eller städningen blir ett självändamål för att slippa höra dig själv eller umgås med dina vänner så är du på fel spår, om du frågar mig.

På något sätt övergår ordning i behovet att dräpa!
– Robert Musil

Budskapet här är: ligg kvar och fundera en stund till! Våga göra minsta möjliga idag och du kommer tacka mig i morgon!

 

 

Läs gärna inläggen: Pretentiös tjur eller eller avslappnad FerdinandVill du vara James Bond, Är du annorlunda?, Vilket är viktigast? Att bli rik eller den man vill vara?.

 

21 KOMMENTARER

  1. Jag bor i ett flerbostadshus, några av grannarna har inte gjort något i sina lägenheter, sedan huset byggdes 1968, förutom byt kyl, frys, och spis som var original bara till för ett par år sedan. I början tyckte jag att det var konstigt, det händer ju ingenting! Men det gör det, där i det lilla, mycket humor och skratt på våra kaffe rofyllda kaffestunder, ingen hets hos min äldre granne som fortfarande stoppar sina strumpor, låter ålderdomligt, men det känns bra. Hade en äldre släkting som satte sig ned och rullade tummarna, nu och då under dagen, en väldigt flitig människa, men att göra ingenting var också viktigt. Vet inte vad jag vill komma riktigt med det här men jag tycker mycket har gått förlorat av gemenskap människor emellan, bara sedan jag var liten, när en slät kopp kaffe tillsamman med grannen var allt som behövdes för en pratstund, det var mera otvunget och lättsamt. Vad har skrattet tagit vägen? Tycker att folk skrattar mindre, nuförtiden. Tänker att det är tidsandan, detta jagande efter den perfekta fernissan, skit detsamma hur man mår inuti.

    Jag har precis bestämt mig för att sälja, min lägenhet och lilla stuga, kommer att få lite pengar så att jag klarar mig. Snart flyttar jag in en billig hyresrätt med naturen runt knuten, en veranda, rum, kök och badrum. Kommer ha allt vad jag behöver utan hög standard eller det senaste i inredning. Och jag gör det av egen fri vilja.
    Inget som kommer att jag mig för att det går sönder eller behöver renoveras. Jag kommer ha tid att gå och skrota , rulla tummarna eller göra ingenting.

    • Tack för en kanonkommentar!

      Vet du, när vi är i stugan, utan allt i princip, så blir fikat fantastiskt trevligt. Vi pratar, vi har tid med varandra, och vi tramsar lite på ett sätt som nästan är magiskt.

  2. ”All mänsklig olycka kommer av människans oförmåga att sitta tyst i ett rum för sig själv”, skrev den franske 1600-talsfilosofen Pascal.

    Tål att tänkas på. I avskildhet.

  3. Nyfiken på vad onkel tror om storleken på den del av befolkningen som törs ta ett samtal med sig själva?

    Tror själv den är försvinnande liten! Är det inte orsaken till det mesta av de absurditeter vi ser i dagens samhälle!

    • Kalle,

      Ibland misströstar jag över idiotin och undrar om det alls är speciellt många.

      Ibland är jag lite mer positiv. Men även då är jag ganska undrande över mycket av det som händer runt oss.

  4. Ja. Det är skönt att ha tid att göra ingenting. Jag tror halva min tårta är blå (minst!) och jag har varken långtråkigt eller dåligt samvete. Jag ska skriva ett inlägg om det där med att ”få tiden att gå”. Något så idiotiskt!

      • Det kan nog lätt bli att man går ned i varv för mycket om man inte har intressen som håller igång en. Vi är nog både aktivare och lugnare. Varvar aktiviteter med vila och så har vi lite projekt att pyssla med när vi vill känna oss duktiga. Båda hade krävande jobb innan och ingen ork över för träning. Panik! Nu prioriterar vi tid utomhus och fysiska aktiviteter vilket gör att vi mår mycket bättre. Tiden flyr hur man än gör i alla fall tyvärr men det är skönt att vakna och tänka ”Undrar vad jag ska hitta på idag!?”

        • Gud, just önskan att äga sin egen tid har varit stark nu när sommaren nått hit. Just att vara kravlöst ute är fantastiskt.

  5. Folk blir också extra nervösa i vissa vardagliga situationer för att de aldrig övar på att vara själva utan att göra något särskilt. Har flera kollegor som hoppar över lunchen om de av någon anledning inte kan äta samtidigt som någon annan; de vågar/vill inte sitta själva och äta i lunchrummet. Skrämmande tycker jag, som istället njuter lite extra när det är tyst runt omkring över måltiden.

    • Hej Fruminimera,

      Det går faktiskt att spinna lite mer kring arbetskamrater. Dessa som är så viktiga men som de flesta av oss ändå aldrig håller kontakten med när de eller vi slutar på jobbet. Är de vänner eller förväntar vi oss att dom ska fylla ett tomrum bara?

  6. Citerar Astrid Lindgren som i en tidningsintervju fick frågan om hur hon tillbringade sommaren i sommarhuset . Hon svarade ……”sitta still på en sol och glo ” ! Nu var det nog så att det var på en havs fjord hon glodde och båtar passerade revy. Men ändå även en vägg kanske kan ge avkoppling bättre att glo i den än gå in i den ,
    Helena

  7. Wow! Vilket inlägg. BRA!
    Jag gör inget enligt andra eftersom jag inte förvärvsarbetar. Ha ha ha…
    Jag lagar mat, springer 5 mil per vecka, kör tvättmaskin och tonåringar som jag ENSAMmammar, bloggar, läser böcker och skriver bokrecensioner, är farmor, bakar, är flitig m nål och tråd…
    Men GÖR nånting?
    Nollshoppar och tokbibblar.
    Men annars går jag väl mest här hemma på tunet och svänger med armarna 😉

  8. Rädslan som du beskriver är ju dock något som ”samhället” tvingar oss att ha. ”Måste” på x semestrar per år. Köpa y nya elektronikprylar så ”man hänger med”, annars är man inte normal.

    Egentligen beror det här till väldigt stor del på att extroversion anses det normala i västvärlden (i öst är det tvärt om, dvs introversion). Finns många roliga test som psykologer gjort som påminner om exempelvis shoppingbegär. Ett är att du får en godisbit framför dig, äter du den så är ”spelet” slut, väntar du en minut så får du två. Denna typ av studier visar att extroverta föredrar en belöning här och nu istället för att vänta en tid och få en större i framtiden. Det är väl exakt samma anledning att många måste köpa just denna fina tröjan de precis såg i affären oavsett om de verkligen behöver den eller ej.

    Någon ovan nämnde Harry Potter författaren, som är en introvert person. Andra kända är tex Einsten och Steve Jobs. Trots exempel på dessa personer så ser både WHO och psykologer med oro på denna typ av beteende och diskuterar om det skall ses som en psykisk sjukdom eller ej. Rätt intressant när undersökningar visar att någonstans mellan 25 och 50% är introverta.

    Avslutningsvis, ingen skit på dem som är helt motsatt mig själv. Hade haft väldigt svårt att få igenom vissa saker extroverta kollegor som älskar att synas i rampjuset. Själv sitter jag helst under en korkek och luktar på blommorna medan jag tar det lugnt och tänker ut lösningar på problem.

    Kan rekommendera Susan Cain’s ”Tyst” eller Linus Jonkman ”Introvert : den tysta revolutionen” som en introduktion till ämnet. Kortversion av Cain’s bok finns på TED-talk: https://www.youtube.com/watch?v=c0KYU2j0TM4

    • Hej Arne,

      Vilken första kommentar!

      Det är inte ovanligt att begreppen introvert, extrovert och olika referenser till Briggs – Myers test (INTJ) förekommer i inlägg och kommentarer på snålbloggar. Själv är jag inte riktigt bekväm med det då jag läser in en personlighetstyp. Det jag vänder mig mot och det som jag ofta berör är mönster – ofta kulturella eller i tidsandan – som verkar parallellt med personligheten.

      Jag ser mig själv som väldigt social, utåtriktad och har en ganska extrem Briggs – Myers personlighet. Jag tycker likfullt att man ska se till de inre värdena före det socialt förväntade.

      Jag ska kolla länken.

Vi värdesätter diskussion - Kommentera gärna