Intervju med Camilla

Här kommer en intervju med Camilla som ibland är med och kommenterar här på bloggen. Ta gärna en kopp kaffe och förbered er på ett lite längre inlägg där vi pratar lärdomar i livet, vintercamping och barnböcker.

Camilla är inte bara här och kommenterar, hon är rykande aktuell genom ett boksläpp. Mer om det i intervjun!

 

 

Hej Camilla!

Jag hittade dig när jag “spanade in” dig efter en kommentar du gjort på bloggen. Där hade du länkat till din blogg klokboktok.nu som jag direkt fastnade för. Svart och vit blogglayout, vintercamping och barnböcker. Så många rätt!

Samtidigt läste jag in att du står inför lite av ett “genombrott” som författare. Du ska ge ut en bok! Vem är du? Kan du inte beskriva dig själv lite och hur du blivit vintercampande författare.

Jag är 44 år, uppvuxen i finlandssvenska Närpes och bor numera i Dalarna där jag hittade kärleken efter att ha utbildat mig till psykolog. Jag har arbetat som psykolog sedan 1999, framförallt med personer med neuropsykiatriska diagnoser. 2002 blev jag mamma till våra två barn, Matilda och Anton, som alltså nu är tonåringar.

Att jag idag kan kalla mig ”vintercampande författare som älskar att åka skidor” var för sju år sedan ett helt osannolikt scenario. Det fanns verkligen inte på kartan. Då trodde jag inte att jag kunde lära mig åka skidor utför. Och jag och maken var säkra på att vi aldrig skulle ha husvagn. Camping var inget för oss, vintercamping var ett okänt begrepp, vi åkte inte till fjällen och vi vistades inte utomhus särskilt mycket.

Min man, som hade åkt skidor i sin ungdom, blev dock bjuden på en skidresa 2009 och när han kom hem övertalade han mig att våga testa skidåkning en gång till, trots några misslyckade försök i min ungdom. Impulsivt bokade jag en veckas boende och skidskola i Sälen och när vi kom hem kunde både jag och barnen svänga rätt i backarna. Sedan dess har mycket snö passerat under våra skidor. Och inspirerade av några kompisar skaffade vi en gammal husvagn, för att ”prova på” campinglivet. Det var roligare än vi trodde men det tog flera år innan vi impulsivt bestämde oss för att testa att vintercampa- fast vi sagt att vi aldrig skulle göra det. Men vi föll direkt när vi väl testade. Nu är vi inne på vår andra säsong som vintercampare.

En vintermorgon förra vintern satt jag i husvagnen och scrollade genom bloggar jag följer. Bland annat tittade jag in hos en annan ”husvagns-bloggare”, Ann-Charlotte Ekensten, som berättade om några barnböcker och lättlästa böcker hon skrivit. Det klickade till i mig och jag bestämde mig för att ge mina gamla skrivardrömmar en ärlig chans. Så istället för att åka skidor den dagen så stannade jag kvar i husvagnen och började skriva på en lättläst bok som primärt riktar sig till ungdomar och vuxna som har svårt att klara att läsa en ”vanlig” bok. Jag fick den ganska snabbt antagen (även om den inte kommit ut än) och tänkte då: ”Kan jag skriva en bok så borde jag väl kunna skriva fler?”. Och kanske även vanliga barn- och ungdomsböcker?”. Så jag skrev vidare och skickade in fler texter, och blev refuserad och blev antagen. Och började plugga ”Att skriva barnlitteratur” på Linnéuniversitetet. Nu har min debutbok, #tillsammans #utanför precis kommit ut på Idus förlag. Jag har fått ytterligare två barn- och ungdomsböcker antagna som kommer att komma ut under 2016. Och jag skriver på fler som jag hoppas få antagna.

Hur bor ni? Bor ni endast i husvagn eller är det ett ”get-away”?

Vi bor i ett vanligt hus men tillbringar mycket tid i husvagnen. Nu när vi vintercampar är vi i husvagnen jullov, sportlov, påsklov och nästan alla helger. På jullovet bodde vi i husvagnen 17 dygn. Sommartid reser vi runt en del med husvagnen. Ibland drömmer vi om att bo i husvagnen på heltid. Det finns ju de som tagit det steget. Det skulle kunna funka, men det kanske skulle bli lite trångt medan barnen bor hemma. Många tror ju dock att det är mer trångt än det är, och att man därför går varandra på nerverna. Vi är faktiskt mindre irriterade och osams i husvagnen än hemma, och vi har bra förvaringssystem där var sak har sin plats. Vi har en förstuga också, alltså en liten stuga som man ”kopplar ihop” med husvagnen, vilket gör att det är lättare att ha ordning och reda.

Var vintercampar ni och vad tycker och tänker ni om det?

Vi står i Kläppen nu och stod i Bjursås förra säsongen som var vår första. Kläppen passar oss bättre bland annat eftersom Anton har många kompisar som håller till där. Och Kläppens Snowpark anses av många vara landets bästa, och det är mest parkåkning som gäller för Anton. Dessutom gillar vi variation- om man tröttnar på Kläppen kan man åka till någon av de andra fem skidanläggningarna i Sälen eller till Trysil på norska sidan. Att vara uppe på högfjällsområdet i Trysil en solig vårdag är magiskt!

I Kläppen har vi också legat två säsonger. Får ni ligga på övre gräddhyllan eller nere på slänten bland “övriga”?

Nere på slänten, nästan längst bort. Och där trivs vi toppen! Lugnt och skönt!

Du verkar ju vara akademiker, med lite äldre barn, som driver två bloggar (klokboktok.nu och aktivadagar.com) och skriver barnböcker. Varför då? Varför blev det så? Var är du/ni i livet nu?

Att jag började blogga kan jag tacka husvagnslivet och skidåkningen för. När vi åkte skidor på glaciären Folgefonna i Norge sommaren 2013 kom jag nämligen på vad jag skulle börja blogga om: Aktiva dagar. Upplevelser och äventyr för ”vanligt folk”. Jag hade varit sugen på att börja blogga ”offentligt” ett tag men jag hade inte hittat nåt tema som kändes rätt. Sedan har väl bloggfokuset skiftat en del sedan dess, just nu är det mer ”näräventyr” och diverse funderingar och betraktelser. När jag började skriva böcker kände jag ett behov av att låta det få eget utrymme i ett annat forum så då startade jag KlokBokTok-bloggen. Den handlar om mitt skrivande och om böcker jag läser.

Det ena har alltså lett till det andra i livet, och ibland faller saker bara på plats. Många av våra beslut har varit ganska impulsiva, som att boka den där första Sälen-resan, skaffa en husvagn och boka en säsongplats på en vintercamping. Just nu är vi dock i en fas där vi tänker mycket och noga på vilka beslut vi ska ta framöver, och när.

Medan vi gör våra ”yttre resor” och åker fram och tillbaka till vintercampingen pågår nämligen en annan resa inuti oss. En inre resa som handlar mycket om att fundera på hur vi vill leva våra liv. Våra värderingar och prioriteringar idag är inte de samma som för ett antal år sedan.

Jag är till exempel en sån som genom åren lagt rätt mycket tid och pengar på att jobba och konsumera. Jag kunde glatt vifta med shoppingkassarna och skämtsamt säga ”Jag gör mitt för att hålla landets ekonomin igång”. Och jag tyckte nästan synd om de som ägnade helgerna åt friluftsupplevelser och lyriskt pratade om hoande ugglor och sjungande isar. De verkade ju liksom inte fatta hur härligt det kan vara med en rejäl shoppingrunda.

Numera tycker jag att jag inte fattade ett skit på den tiden. Och jag ångrar att jag lagt så mycket tid och pengar på oväsentligheter. Jag vet inte riktigt när ”resan” mot andra sätt att se på saker började. Utomhuslivet och vintercampandet har helt klart spelat in. Att ha barn har också gjort att jag börjat fundera mer kring samhällsfenomen och mitt eget agerande. Det är lätt att snurra runt i karusellen med jobb och konsumtion, och en marknad som vill komma åt min plånbok genom mina barns bedjande ögon i leksaksaffären. Men kanske skulle mina barn må bättre av att få mer tid med mig än av att få ännu en leksak- som innebär att jag lägger tid på att jobba loss pengar istället för på att vara med dem? Och marknaden vill ju väcka behov i oss alla. När vi ser en fin sak vill vi gärna ha den. Men om jag inte utsätter mig för att se en massa nya fina saker är jag rätt nöjd med det jag har. Ska jag fortsätta utsätta mig för att vilja ha och köpa en massa saker jag egentligen inte behöver- och jobba mycket för att kunna finansiera de sakerna?

Jag har också börjat fundera mer och mer på miljöaspekter, och min egen påverkan på miljön. Det är lätt att ge upp och tänka att det inte spelar nån roll vad ”lilla jag” gör. Men jag tänker att det spelar roll. Jag har ett ansvar för hur mycket ”skit” jag lämnar efter mig när jag lämnar jordelivet. Jag vill kunna se mina barn i ögonen och säga att jag i alla fall försöker göra något. Och 70% bra val är väldigt mycket bättre än 20% bra val, och 20% bra val är ändå bättre än 0% bra val. Dock lever jag ju inte riktigt som jag önskar på detta plan, så även där pågår en resa. Jag skulle helt klart kunna öka min andel bra val, och jag strävar mot det. Men jag gör väldigt många fler bra val nu än för tio år sedan. Frågan är hur det kommer att se ut om tio år?

För ett år sedan höll jag på med ett projekt, att alla kläder vi köpte under ett års tid skulle vara ekologiskt eller på annat sätt hållbart producerade. Jag lyckades inte helt med projektet, men jag vande mig verkligen av med att ”slentrian-shoppa”. Jag märkte också att det bedrivs alldeles för lite ”nudging” för bra miljöval, d.v.s. affärerna är alldeles för dåliga på att marknadsföra dessa alternativ och få oss att välja dem. Man får ofta aktivt leta efter dessa alternativ för att hitta dem. Detta gjorde dock att det blev väldigt tråkigt att shoppa och det blev ”spiken i kistan” på mitt nöjes-shoppande. Det som tidigare var en dröm för mig, en heldag på stan, är numera en mardröm. Jag går inte ens in på IKEA frivilligt!

Så just nu i livet så strävar vi mycket efter att förändra livet för ett kunna leva enklare, vara utomhus mer och leva mer miljövänligt och klimatsmart. Våra barn är med på ”resan”, även om de förstås även har helt andra saker att fundera på eftersom de är i en helt annan livsfas än jag och maken. Även de älskar dock utomhuslivet.

Livet vi lever har också inneburit mer tid tillsammans än tidigare. Jag fascineras ibland över att vi får med barnen på t.ex. promenader men jag tror att vår mentala närvaro är en av de motiverande krafterna. Det blir ju t.ex. ofta bra samtal när man gör saker tillsammans utomhus. Och barnen gillar ju som sagt också utomhuslivet. Att se ett barn eller en tonåring blicka ut över en utsikt och uttrycka sin beundran inför naturen är mäktigt! Naturen kan fortfarande konkurrera ut skärmar, även för den yngre generationen! Om vi bara skapar möjligheter för det! Egentligen är det väl sånt jag skulle vilja ägna mig mer åt, förutom skrivande: Att få fler att upptäcka det fantastiska som finns utomhus. Som psykolog kan jag ju också undra över vad mer tid ute i naturen skulle ge för effekter på folks mående.

Har ni, eller planerar ni för ett annat liv framåt? Du skrev i mailkonversationen vi hade innan den här intervjun att ni “börjat drömma om att flytta och downshifta”. Hur tänker ni där?

Husvagnslivet har fått oväntade konsekvenser. I husvagnen har vi vad vi behöver, inget mer. Och det är så skönt! Vi ställer oss därför alltmera frågande till att vi har ett stort hus där vi använder många av kvadratmetrarna till att förvara saker vi inte använder. Men som tar tid att hantera. Och som dessutom kostat pengar att skaffa, och tid eftersom vi jobbat för att få loss de pengarna.

Är det så vi vill fortsätta? Dessutom vill vi kunna tillbringa mer tid utomhus, i naturen. Skidåkningen har ”öppnat dörren” till andra utomhusaktiviteter, som att cykla och vandra. Vi vill göra mer av de sakerna, och utveckla oss inom de områdena. Och så funderar vi ju på vad vi vill och kan jobba med framöver, och hur mycket eller lite vi behöver jobba? Hur lite kan man klara sig på? Själv skulle jag förstås gärna vilja kunna ägna mig mer åt skrivande. Jag har massor med saker jag vill skriva!

Vår dröm, eller preliminära plan, är nu att småningom sälja hus och husvagn och flytta till ett betydligt mindre boende i Sälen-trakten. Tilläggas kan att vi för några år sedan sa att vi ”aldrig skulle flytta till Sälen, skulle vi flytta norrut så skulle det vara till högre fjäll”. Nu tycker vi att Sälen-trakten är perfekt. Vi vet ju inte om vi kommer att förverkliga den drömmen, men vi tänker i alla fall ta steg för att försöka. Och öppnas inte just den dörren så kanske någon annan öppnas. Om vi vågar stänga dörren till det vi är klara med.

Varför läser du bloggen Onkel Toms stuga?

Jag minns inte riktigt hur jag hittade dit men jag kände direkt igen mig i mycket av tankegångarna- även om ni hunnit mycket längre och även om våra mål är lite olika. Vi siktar t.ex. inte på självhushållning, och vi kommer sannolikt inte att kunna pausa från att jobba- men förhoppningsvis ska vi kunna jobba mindre. Sedan har jag fortsatt läsa, inspireras och få nya tankar!

Jag kan förstå om du läser Onkel Toms stuga, eller rättare sagt: jag blir glad om du gör det, för vi verkar ha många beröringspunkter även om jag har lite andra förutsättningar och ingångar till olika företeelser.

Exakt, och jag tänker att både ingångar och resultat kan skilja sig åt men tankarna och filosofin ändå ha gemensamma nämnare. Jag läser även om människorna på “Ett annat liv”. De flesta som skriver där, eller som det skrivs om, gör helt andra saker än jag vill göra. Många hoppar t.ex. av “vardagskarusellen” för att flytta utomlands och förverkliga sina drömmar. Även om mina drömmar är helt andra så fascineras jag av deras livsval- och av människor som har viljan och modet att gå sina egna vägar. Samtidigt kan man förstås fundera på “rätten att förverkliga sig själv” kontra “nöden i världen”. En del som “lever sin dröm” får ju kritik för att de lever sin dröm istället för att “rädda världen”. Å andra sidan kan man ju undra vad de som höjer de kritiska rösterna själva gör för att rädda världen. Många av dem verkar ju t.ex. ha en konsumtion som snarare bidrar till att stjälpa världen.

Har du några flera bloggar i samma genre du följer och vill rekommendera?

Några som berör samma eller liknande teman:

Jag gillar skrivandet och läsandet och jag känner starkt för barn och ungdomslitteratur. Jag har till och med några halvdana alster skrivna som, om jag la ner massa jobb, kanske skulle gå att skicka in för påseende hos ett förlag. Troligtvis blir det inte mycket mer än så. Men du har kommit längre. Kul, berätta! Hur får man en bok utgiven?

Hm, ja… Jag vet inte riktigt.. Fast jag uppenbarligen lyckats… Skriv, orka skriv klart och våga skicka in! Och var beredd på refuseringar, det ingår i författandet att få sådana! Skrivarkurser kan också ge inspiration och pepp! Jag går själv Linnéuniversitetet 30-poängskurs ”Att skriva barnlitteratur”. Kursen är på distans, förutom tre träffar på Astrid Lindgrens barndomshem Näs i Vimmerby. Min första riktiga text-respons fick jag på höskullen där Astrid förmodligen lekte som barn. Medan vi pratade om våra texter hördes Astrids röst från våningen under (inspelat som en del i en utställning). Utanför lekte vinden i träden. Det var magiskt! Den texten jag själv hade med mig är förresten nu början på debutboken #tillsammans #utanför.

Jag har planer på att gå den kurs du nu läser kring barnlitteratur. Har du några erfarenheter eller synpunkter du kan dela med dig av?

Jag tycker den är väldigt bra! Jag har lärt mig mycket, fått bra redskap och mycket inspiration! Teorin varvas hela tiden med eget skrivande. Missa inte träffarna på Näs i Vimmerby!

Varför barn och ungdomsböcker?

Det har hittills mest varit sådana historier som ”kommit till mig”. Och det är kanske tur, för jag vet inte om jag skulle ha tålamod att skriva en roman på flera hundra sidor och sedan orka redigera den ett antal gånger. Ett kortare format passar min personlighet bättre. Jag vill skriva böcker som är lätta att läsa fast de handlar om svåra eller viktiga saker. Jag känner ungdomar som alltid lämnar tillbaka böckerna på skolbiblioteket olästa. Om någon/några av de ungdomarna orkar läsa en av min böcker så har jag nått ett stort mål! Det pratas ju mycket om att det är många barn och ungdomar idag som läser så lite- och därmed har svårt att läsa och svårt att tillägna sig ett ordförråd de egentligen behöver. Man kan dessutom undra vad det gör med det psykiska måendet om man inte har ord för att förklara, argumentera eller uttrycka vad man tänker och känner.

Vi, jag och de äldsta barnen läste John Greens “Pappersstäder” och “Förr eller senare exploderar jag”. Vilken berättarteknik! I “Förr eller senare …” så var högläsningen rätt ansträngd i halva boken för den är så sorglig, men ändå. Det är nog vår favorit vad gäller ungdomslitteratur! Vilken är din?

Jag gillar ”vardagsrealistiska böcker”, t.ex. Johanna Lindbäcks böcker. ”Som om jag frågat” är en av mina favoriter. Vi tonårsföräldrar har mycket att lära oss av ungdomböckerna vi också!

Vad är det för bok du kommer ge ut nu? #tillsammans #utanför heter den, men vad handlar den om?

Den handlar om gemenskap, utanförskap, osynliggörande och mobbning i skolkorridorer och på sociala medier. Jag ska inte ”spoila” för mycket om innehållet men det är en angelägen bok som vill väcka tankar som: Hur är det att vara någon som inte blir sedd av andra? Vad är egentligen mobbning? Vet man alltid om man är mobbad? Vem kan bli en mobbare?

Boken riktar sig till barn och ungdomar i åldern 9-15 år, men säljs som ”9-12”. Bokvärlden vill gärna sortera in böcker i vissa åldersfack. Jag tycker boken är läsvärd även för de som arbetar med eller har egna barn i den åldern. Boken är ganska kort och lätt att läsa. Tanken är att den även ska kunna fungera som diskussionsunderlag. I slutet av boken finns diskussionsfrågor och några användbara länkar.

Jag kanske även ska tillägga att jag tycker att det är mycket som är väldigt bra med sociala medier, men jag tycker att vi generellt behöver prata mer med barn och unga om ”livet online”.

Hur ser du på ungdomslitteratur och relationen underhållning vs. budskap? Din bok som kommit ut nu innehåller diskussionsfrågor i slutet vilket inte direkt är typiskt för vuxenlitteratur. Som uppvuxen på 70-talet så minns jag barnprogram som var svåra och alltid strävade efter att uppnå någon sorts bildning. För att sedan ha sett det slå över till ett ganska extremt andra läge där till och med rena utbildningsprogram helst ska vara “roliga”.

Jag tror att det behövs olika typer av barn- och ungdomslitteratur. Det jag själv skriver innehåller en hel del “psykologi och pedagogik”, och ett av mina skriv-dilemman är att inte låta “pekpinnarna” bli för tydliga. Redan när jag var ung tyckte jag att vi borde prata mer om “hur människor fungerar” (d.v.s. psykologi) t.ex. i skolan. Många saker blir ju jobbigare att vara med om för att man tror att man är ensam om det. Böcker kan bidra till att man förstår att fler upplever samma sak. Det man tänker eller känner kanske till och med är normalt och allmänmänskligt! De tankegångarna finns med även i mitt skrivande.

Hur tänker du, ska vi – och i så fall hur gör vi det bäst – berätta historier för barn på ett annat vis än för vuxna?

Jag tänker att barnens kognitiva och verbala nivå påverkar hur vi berättar för dem. Men vi ska inte underskatta barnen! En sak som brukar diskuteras är “Kan vi skriva om riktigt jobbiga saker för barn och ungdomar?”. Jag tror att vi kan det- men det beror på HUR vi skriver det. Barn är med om riktigt jobbiga saker. Barn tänker på svåra saker. Vi kan ge dem ord för det, och hjälpa dem att förstå genom berättelsernas värld. Dock kan ju barn- och ungdomsböcker behöva innehålla mer hopp än vuxenlitteratur.

Hur får vi tag på din bok?

Man kan beställa den direkt på Idus förlag http://www.idusforlag.se/tillsammans_utanfor och på flera bokhandlar, bl.a. Adlibris och Bokus. Om man träffar mig kan man köpa boken direkt av mig. Och vill man inte köpa den är det ju toppen om man frågar efter den på sitt bibliotek!

 

 

 

 

Om du vill kontakta mig utanför det publika flödet av kommentarer eller inlägg på Facebook så når du mig onkel.tom.blogg@gmail.com . Om du vill följa bloggen på Facebook, via din RSS-läsare eller på Twitter så använder du knapparna nedanför. Att gilla och dela inlägg är ett sätt att stödja bloggen.

Prenumerera  Gå in och gilla!   Följ på Twitter!

Bloggar jag följer - De som tagit steget mot frihet

You may also like...

6 Responses

  1. Åsa skriver:

    Alltid kul med folk som hittat sin grej och kör på det. Mycket sunda tankar och barn- och ungdomslitteratur gillar jag också.

    • Onkel Tom skriver:

      Ja, visst var det trevlig läsning. Jag tror vintercamping är din grej också Åsa, det är bara det att du inte vet det ännu!:)

  2. kristina http://startaommittilivet.blogspot.se/ skriver:

    jag får panik bara jag hör ordet camping!!! Vilket är säkert orsaken till att jag sitter i den här sitsen jag är i nu =)
    Trevlig läsning måste jag säga. Älskar passionerade människor.

    • Onkel Tom skriver:

      Tja, det är ju många som säger att de har svårt för camping, men skälen brukar vara rätt märkliga.

      • kristina http://startaommittilivet.blogspot.se/ skriver:

        jag är mest livrädd för att bli instängd med andra människor i en liten burk, låtsas njuta och ha trevligt på någon skitplätt med en massa jobbiga nu måste vi ha trevligt och njuta för att vi är på semester människor. Jag vill bara sitta i min trädgård, i lugn och ro och påta i min trädgård=)
        eller tälta i skogen och bara njuta av tystnaden=)

        • Onkel Tom skriver:

          Ok,

          Men camping är inte så kollektiv även om det kanske är lite väl mycket människor på samma plats ibland.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *