Två år har gått sedan vi flyttade till stan – Var står vi nu?

Första mars smög sig förbi och jag missade därför vårt tvåårsjubileum som stadsbor. Ska vi rekapitulera vad som hänt?

Kring millennieskiftet köpte vi ett stort hus på landet, cirka 3 mil från stan. Unga glada, utan barn, såg vi med glädje på hur 180 kvm hus skulle fyllas med aktiviteter och barn.

I ladan skulle diverse projekt finnas och det skulle ständigt pågå lite småmeck med någon bil.

Nu blev det aldrig riktigt så fantastiskt för tiden räckte inte till till allt, men vi levde väl fram till 2004 då vårt första barn kom.

2006 kom det andra och strax efter det så började jag jobba och resa väldigt mycket. Intressant, roligt, frustrerande och jobbigt. Nu började tid bli ett reellt problem och små äventyr som tidigare varit lite av charmen med vårt liv blev belastningar. Avloppen var tvungna att funka, bilar likaså och tomten blev en belastning.

För att få livet att hänga samman så började vi handla mera tjänster. Det blev ny bil exempelvis. Samtidigt var vi mitt i livet. Vi ville resa, uppleva tillsammans med barnen och göra ”allt det där” som alla andra gjorde som träna, snickra och göra karriär.

Någonstans kring 2011-2012 började det bli allt svårare att få livet att hänga samman. På våren 2012 föddes vårt fjärde barn och vi började nå gränsen för vad vi klarade.

Min sambo parkerade på gräsmattan för att minska gångavståndet mellan bilen och huset. Jag gick och blundade för att få lite extra vila.

Vi köpte så mycket tjänster vi bara orkade och kunde. Handling, husrenovering, städning, bilservice och barnkalas. Alla pengar försvann varje månad och vi var i hamsterhjulet. Eller snarare så befann vi oss i  en kvarn som sakta malde oss.

Cirka 65-70 000 kronor försvann varje månad och vi stod ofta lite sämre till i utgången på månaden än i början. Bilen var lite mer sliten, huset behövdes fixas och någon försäkring skulle betalas nästa månad.

De sju rummen i vårt stora hus var fortfarande inte helt möblerade, nästan 12 år efter vi flyttat in. De äldsta barnen var helst på nedervåningen där köket var. I helgerna ville de sova över hos varandra. I praktiken nyttjade vi kanske hälften av vårt hus, resten var förråd, någon timme per dag i vardagarna.

Jag sökte ökat fokus i livet, jag ville helt enkelt inte fortsätta med vårt liv som det var. Jag började läsa allt mer om minimalism och de bärande tankarna där. Det ledde sedan till att jag började läsa bloggar som Early Retirement Extreme och Mr Money Mustach.

En vanlig fråga här på bloggen är hur vi som familj hanterade det här. Hur fick jag med min sambo, vad kände och tänkte hon?

Svaret var att vi var ganska ”klara” med vårt liv som vi levde det då. Det stod ganska klart för oss att vi jobbade heltid för att ha råd att äga vårt hus samt åka fram och tillbaka till det. Och i praktiken så använde vi delar av det, någon timme om dagen.

Sedan var jag lite sugen på att lämna området, kanske flytta till södra delarna av Sverige, men det komplicerade saker och ting avsevärt och vi låg redan på max av vad vi klarade i vardagen så flytt in till stan var en bra lösning.

Hösten 2013 till våren 2014 gjorde vi stora förändringar. Vi sålde huset, bilarna, möbler, tavlor, urnor, leksaker, motorsågar, husvagnen, släpkärran, grillen, svetsen, kompressorn, cyklar och utemöblerna.

Vi halverade nästan bostadsytan i och med köpet av en insatslägenhet på femte våningen och började leva bilfritt inne i centrala delarna av vår mellansvenska mellanstora stad. Vi flyttade in 1 mars 2014.

Den här bloggen har kommit att handla mycket om sparande och ekonomisk frihet, men vår stora förändring hade väldigt lite att göra med just det. Vi ville förenkla vårt liv och fokusera på det som vi tyckte var viktigt när vi sålde huset och flyttade.

Jag tänkte att det här inlägget skulle handla om vår förändring kopplad till vår flytt så jag tänkte bara kort nämna att det som gjort att vårt liv slirat iväg lite extra efter förändringen – jag tänker då på vårt sparande och den ekonomiska frihetssträvan som finns här på bloggen – vilket främst var kopplat till min arbetssituation hösten 2013 och våren 2014. Den problematiken fanns inte då vi började vår resan in mot stan och den lever inte heller nu på samma sätt. Hade det inte varit för jobbsituationen under samma tidsperiod vi pratar om här hade jag nog inte börjat blogga och jag hade inte heller fokuserat på sparande på samma sätt.

 

 

Så, nu har det gått knappa två veckor in i mars 2016 och vi har bott i bostadsrätt i stan i 2 år. Vår förändring har pågått något halvår längre. Vad säger vi?

Själva flytten

Det sved att flytta från den plats jag älskade mest på jorden. Från den lokala skolan där våra barn växt upp och hade hela sin vardag. Där dom hade vuxna som betydde massor och kamrater som betydde än mer.

Vi flyttade från platsen där vi såg den lokala kyrkan en bit bort. Lämnade vår glänta i skogen, den plats där vi skapat vårt hem och vår familj.

Ska jag vara ärlig så är jag kluven till om vi gjorde rätt. För jag var så fäst vid platsen. Det var min plats på jorden. Problemet var att min, kanske vår, känslomässiga koppling till platsen hade ett extremt högt pris. Inte minst på vår hälsa och upplevda livskvalité.

Barnen var stökiga. Främst den äldsta och var sur på oss i säkert ett år för att vi flyttade. Hon är fortfarande känslomässigt bunden till vårt gamla hem. Men på totalen så var inte flytten alls så farlig när allt kom omkring.

Nytt boende – lägenhet i stan

Efter två år så har vi fortfarande svårt att få barnen 10 meter från oss. Dom är i lägenheten. Dom kommer helt enkelt inte ut härifrån med mindre än att vi fysiskt går ut med dom. Det gäller de mindre barnen till 100%, men även de äldre är ganska hårt knutna till lägenheten och oss. Det gillar jag inte.

Samtidigt – det här kanske är lite motsägelsefullt – så är våra barn, inte minst de äldre mycket friare nu än tidigare. De går själva till skolan, kompisar och aktiviteter (det är bara en). De hjälper oss med handling och kan göra ett varv på stan. Studie och lovdagar klarar dom själva hemma och även sjukdomsdagar löser dom oftast helt själv. Skulle det vara något är vi aldrig speciellt långt borta så då får cykla hem.

Bostadsrätten belastar oss med väldigt lite jobb. Ett mindre boende som dessutom är relativt nytt gör livet enkelt. Lite roligt är att arbetsfördelningen varierar så kraftigt beroende på boendet. Könsrollerna i vårt förhållande är relativt cementerade. Men för att orka förut så köpte vi mycket RUT-tjänster medan det mesta kopplat till huset och bilarna fortsatt sköttes av mig. När vi flyttade till stan så slutade vi med RUT-tjänsterna samtidigt som bilar och husägandet försvann. Det gör att jag som mannen i huset är den som gått som den stora vinnaren ur den här förändringen medan hushållssysslorna inte alls minskat i samma omfattning, om något.

Förändringar som blev och som inte blev

Jag har fått ett liv som hänger samman mycket bättre nu. Bättre fokus, mer ork, och mer tid.

Fortfarande är jag en fyrbarnsfar med mycket jobb, extraknäck och träning. Men jag tuggar på och hinner göra det som förväntas av mig på de flesta håll utan att någon stupränna sprutar vatten in i krypgrunden.

Vardagsmotionen vi får som billösa är en välsignelse. Inte bara för mig utan för att jag slipper känna att min sambo sakta smälter bort. Sedan skulle jag vilja göra mer. Träna mer och jag ser gärna att min sambo gör mer i form av träning och aktivitet.

Men vi har inga mor eller farföräldrar som löser av. Vi jobbar 8-9 timmar per dag. Så hur vi skulle kunna planera in något mer, exempelvis för att gå och dansa tillsammans, ser jag inte möjligt.

Vår stad erbjuder mycket. Fina restauranger, kul shopping och goda möjligheter till aktiviteter. Vi fångar inget av det, med undantag för biblioteket som jag gillar och ofta besöker.

Här ligger en av våra stora insikter. Vårt liv är fullt! Vi behöver inte trycka in mer. Vi behöver hålla i vår vardag så att vi inte får för mycket på vårt bord, trots våra stora förändringar.

Vill du veta mer om hur det är att leva utan bil så kan du läsa inlägget ”1,5 år – 4 barn – ingen bil! – 1 Bullitt”.

Här har jag skrivit om erfarenheterna kring att låta barnen dela rum.

Som jag berört så kräver en rightsizing som vi gjort att man gör sig av med massor av prylar. Vi sålde saker för över 400 000 kronor.

Prenumerera  Gå in och gilla FB-sidan! Följ på Twitter!

You may also like...

4 Responses

  1. Lily skriver:

    Intressant att läsa om vad du tycker och tänker nu när ett par år har passerat. Funderade ni på eller försökte ni att genomföra några andra mindre förändringar innan ni fattade beslutet att sälja huset och flytta till stan?

    • Onkel Tom skriver:

      Hej Lily,

      Ja, vi gjorde mindre och köpte mer tjänster. Städning, mathandling, bilservice, husreparationer etc. Det gjorde att belastningen sjönk för oss och vi fick ett bättre liv men helt plötsligt började inte pengarna räcka knappt. Tänk dig det när vi fick ut någonstans mellan 65-70 ksek i månaden.

      Det kändes liksom som ett femtonspel. Men så hade vi ledsnat på pendlingen och bilberoendet. Båda två. Så då återstod inte så mycket att jobba med.

  2. Per Penning skriver:

    Tack för att du delar med dig. 🙂
    Insikten är att ni försöker lösa era livspussel på olika sätt. Att vara två heltidsarbetande med barn är ingen lätt puck dessa dagar. Som du säger så är det tiden som är problemet, den ska räcka till så mycket. Jag följer med spänning er resa samtidigt som jag känner min egen feghet och att vi inte riktigt påbörjat vår.

    • Onkel Tom skriver:

      Det är ett steg att gå från missnöje till handling. Vi är inte jättelångt ännu, men vi försöker ta steg för steg. Ni kanske ska identifiera ert första?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *