Onkel Toms stuga

Rikast är den vars nöjen kostar minst

Meny Stäng

Privatleasa bil? Är du helt dum i huvet?

Allt fler väljer privatleasing som finansieringsform vid köpa av bil skriver Corren.se för någon dag sedan. Corren (Östgöta Correspondenten) är trots allt en av de större små dagstidningarna i Sverige men visar tydligt att det inte finns någon som helst önskan att göra något journalistiskt arbete. Snarare horar man för annonsörernas räkning, modell Grande!

Hade man gjort en ren rapportering, så kunde man nöjt sig med att konstatera att allt fler bilar säljs via privatleasing, men nu kände man sig även tvungen att förklara storheten i denna finansieringsprodukt.

Leasing har några uppenbara fördelar jämfört med att köpa bil. Det behövs ingen kontantinsats. Det mesta­ utom skatt och bränsle brukar ingå – som till exempel garanti, försäkring, service och vinterdäck. Man vet exakt vad det kostar varje­ månad och behöver inte oroa sig för vad bilen är värd när det är dags att lämna tillbaka­ den, vanligtvis efter tre år.

Jag anser att du och jag ska inta nyhetssändningar och artiklar i skittidningar väldigt sparsamt (här och här om du vill läsa mer) då mycket är smörja som skrivs. Men det här?

Vad fan har hänt med tidningen?

 

 

Det är uppenbart att leasing är ett sätt att kringgå kravet på kontantinsats. Det är alltså en metod som gör det lätt för dig att handla. En oerhört viktig princip för den som ska sälja något, men inte alls så bra för dig när du ska betala stora belopp och binda upp dig för lång tid. Då ska man ta sig tid och jämföra!

Enligt Corren.se så säljs var sjätte bil via privatleasing idag och ökningstakten är hög. Medelåldern är lägre hos leasaren än hos den traditionella kunden. 44 i stället för 54 år.

Här vore det snyggt att göra ett räkneexempel för att visa hur märkligt det är att en 44-årig bilköpare inte kan lägga upp handpenningen på en ny bil. För att underlätta för detta ska jag använda lite data från Corren.ses andra rövhålsartikel inom kategorin ”billiga utsälj” som publicerade samma dag: ”Att kunna byta bil ofta är roligare!”. Där får vi träffa en Seat Leon-leasare som är sprudlande glad över sitt val att nyttja privatleasing.

Så vi tar henne som exempel! Seat Leon kan du köpa från 165 000 kronor. 20% i kontantinsats ger att en köpare ska upp med strax över 30 000 kronor i kontantinsats. Tydligen svårt för många i 45-årsåldern. Skrämmande!

Men jag kanske drar för hastiga slutsatser? Det kanske inte är 165 000 kronorsbilar som leasas? Jag vet inte, men i artikeln står följande:

Seat är ett av de bilmärken­ där återförsäljarna satsar mest på privatleasing. Endast tre av tio nya Seat Leon, som Jennifer valt, säljs – rest­en leasas ut. I Linköping är Seats leasingandel ännu hög­re.

Att leasing gör det lätt att köpa är ju en sak. Vad som är mer skrämmande är inställningen, som verkar bli allt mer utbredd och tar sig uttryck i: ”… man behöver inte oroa sig …”; ”Det mesta­ utom skatt och bränsle brukar ingå – som till exempel garanti, försäkring, service och vinterdäck.”

Det här är amerikansk konsumentlobotomi när den är som sämst, om ni frågar mig!

Om du köper en ny bil ingår redan garanti och i de flesta fall stora delar av försäkringen! Och eftersom 1 500 mil/per år är referenssträckan vid leasing så räknar de flesta med att köra max 4 500 mil under tre år. På det blir det en till två servicetillfällen och troligtvis inga däcksbyten. För en bil med nybilsgaranti!

Vill inte bekymra sig!

Vad fan har hänt med folk?

Jennifer – hon med Seaten – betalar 2 600 kr/månad, dvs 31 200 om året, eller 93 600 kronor på tre år. Hon kan i princip köpa en tre år gammal Seat idag och köra den i tre år. Därefter kan hon slänga skiten och ändå komma billigare undan, utan att åka i något skit under tiden. Skit förresten! Hon kan ställa upp den som en bajsbil när hon är klar. (Bilar och journalistisk ambition är tydligen en giftig blandning).

Det finns ingen som helst balans i avvägningen mellan risk och nytta i det här fallet. Men tydligen blir vi allt latare och obenägna att göra ens det minsta för oss själva. Vi klarar inte av att budgetera för och fatta ett beslut om att byta två framdäck när vi är i 45-årsåldern?

Vad fan har hänt med folk?

Finns det ingen jävlar anamma? Finns det ingen stake? Har alla valt service med non-snoppgaranti?