Det är så många duktiga och relativt välbärgade medelålders män som bloggar om ekonomisk frihet men som springer i hamsterhjulet och tittar på andra som faktiskt kommer loss. Jag är åtminstone medelålders man och det gör att jag kan jag räkna mig till gruppen ”fluktarna” som tittar på de andra som faktiskt skapar något annorlunda och inspirerande.

Naturligtvis tycker jag då att det är intressant att träffa dom som gör något, som faktiskt hoppar ur hjulet, kommer iväg på ett äventyr eller kanske gör båda. I dag ska vi möta Linnéa som har bloggen Linnéa -Swedish mother in Spain. Hon har precis kommit iväg till Spanien med sin man och sin dotter. Låt oss höra vad hon har att säga!

Linnéa, i bloggen har jag fått intrycket av att du och din man var ganska överens om att åka iväg, men hur kom ni till skott? Fanns det en dag, eller en händelse som gjord att ni gick från ord till handling. Vad sa övrig familj? Hur lång tid tog det för er att komma iväg?

Ja det stämmer, vi var väldigt överens om att vi ville ge oss iväg. Egentligen är det något vi pratat om ända sedan vi träffades, min man och jag, vilket nu är närmare tio år sedan. Men sen fick vi barn och vi skaffade hus och allt annat som man ”förväntas” göra när man är vuxen. Någonstans inom oss låg ändå den där önskan om att leva på ett annat sätt och grodde och när jag så fick ett cancerbesked och vår dotter dessutom kämpade med svår astma under vinterhalvåren hemma i Sverige fick vi nog. Då bestämde vi oss för att göra en radikal förändring i våra liv och faktiskt göra verklighet av drömmen att bosätta oss utomlands.

Visst var vi både rädda och oroliga, det handlade ju inte bara om våra liv utan också om vårt barns. Hur skulle hon påverkas? Gjorde vi verkligen rätt? Kan man lämna tryggheten i Sverige på det där sättet? Vi brottades med dåligt samvete och känslan av att begå ett misstag många gånger, men hur det nu var bestämde vi oss för att ändå prova. Sverige finns trots allt kvar, det går att återvända om det skulle visa sig att det inte fungerade. Det var viktigt för oss att det inte får finnas någon prestige kring det hela. Vill vi flytta hem så gör vi det och då tar vi med oss alla våra upplevelser och lärdomar och känner oss berikade av dem, oavsett hur lång eller kort tid vi varit borta.

Våra familjer blev nog lite bekymrade och i ärlighetens namn lite ledsna eftersom de inte kan träffa vår dotter så ofta. Men samtidigt är de glada för vår skull att vi har det bra och lever ett liv som gör oss nöjda och harmoniska.

Från det att vi tog beslutet till att vi satte oss på flyget med enkelbiljett tog det sju månader. Under den tiden hann vi vara nere tre gånger för att kolla runt och hitta en bostad som vi kände skulle fungera att bo i en längre tid, vi hann besöka skolan och även göra en hel del research om hur det är att bo mer permanent i området vi valde.

Du beskrev väl vad som låg bakom ert beslut med din sjukdom och din dotters problem. Men kan du mer tydligt förklara när ni bestämde er. Du skrev att start till flytt var sju månader, men vad var det som hände för sju månader sedan. Ögonblicket, eller ögonblicken på vägen, vilka var dom?

Det allra första ögonblicket när drömmen plötsligt blev till allvar för mig var just när jag fick cancerbeskedet. Jag tänkte ”Blev det bara det här? Allt vi skulle göra då? Vi skulle ju ha flyttat utomlands när Alva blev äldre, nu kanske jag inte ens får se henne växa upp!” Min egen dödlighet kom ikapp mig och jag insåg på allvar att det inte alls är säkert att ”senare” kommer. Därefter la sig tankarna lite när jag fick fullt upp med operationer och grejer, men när jag var beordrad att ta det lugnt och vila efter behandlingarna kom tankarna igen.

Tänk om man ändå skulle… ja varför inte? Så satte jag och min man oss ner och pratade igenom hur vi kände tillsammans. Vi hade båda fått en ordentlig reality check och ville inte vänta längre med att kolla om det var något för oss det där med att bo utomlands eller om det gjorde sig bättre som just en dröm. Under denna tid fick vår dotter flera astmaanfall där hon hade så svårt att få luft att vi var tvungna att åka till akuten med henne.

Varje gång tänkte vi att det var då själva… den här råkalla kylan kommer ta död på barnet. Veckan innan julafton hade vi resonerat fram och tillbaks flera gånger, pratat igenom om det var praktiskt genomförbart, vilket det ju är, människor lämnar sina hem och flyttar hela tiden, och kom fram till det definitiva beslutet om att flytta.

Jag tog till mig din referens till att er förändring inte är en prestige grej. Riktigt bra och ett klokt råd. Samtidigt reflekterar jag över att ni rätt mycket liv kvar i Sverige, ni står lite med ett ben i varje läger, hur ser du på det? Tror ni inte att det behövs lite momentum för att faktiskt komma iväg och stanna eller annars blir man tillbakadragen till det gamla livet igen?

Vi har kvar en stor del av mitt liv i Sverige, något som var nödvändigt för min man för att han skulle klara av omställningen. Han var inte villig att släppa sitt jobb och vårt hus helt på en gång utan vill ha kvar det som reträtt och då hamnar man oundvikligen i läget med ett ben på varje sida.

Själv hade jag kunnat släppa Sverige och helt ge mig hän till ett nytt land, när man gör som vi gör är risken stor att man känner att man faktiskt fortfarande står lite still och inte har tagit beslutet fullt ut, även om man rent fysiskt har flyttat. Men man måste vara överens i en familj och genom att kompromissa så här kunde vi ändå ge oss iväg utan att någon kände sig överkörd och obehaglig till mods.

Vi tror att det är lättare att eventuellt släppa taget helt lite senare när man ser hur allt fungerar ifall man känner sig lite otrygg med allt det nya i början. Då är det bättre att göra så än att avstå helt och fortsätta leva i ovisshet om hur det skulle vara att ge sig iväg.

Du verkar ju vara frilans och varit så ganska länge. Påverkar möjligheten att försörja sig för dig i och med flytten eller kommer du kunna arbeta som tidigare har du tänkt?

Ja jag är frilansskribent, författare och även lektör. I mitt fall har flytten snarast varit positiv. Det är väldigt många som är intresserade av hur vi valt att leva vårt liv och många som vill att jag skall skriva för dem. Jag känner själv hur inspirationen flödar bättre här än hemma också, så förhoppningsvis kan jag snart börja ta tag i de manus jag har liggande och som har fått vänta medan jag fokuserat på att återhämta mig efter operationer och annat.

Ni klipper inte navelsträngen helt. Ni behåller hus och din man verkar ha jobb under ett år. Var står ni om ett år tror du? Vad ska ni ta för beslut då? Vad vill ni vara i för position när ni ska fatta beslutet? Frågan kanske är svår, det jag far efter är din bild av var ni är om ett år. Är ni svenskar som bor i Spanien en stund eller är ni svenskar som flyttat till Spanien för att leva där under lång tid. Hur integrerade tror du ni är om ett år och hur integrerade strävar ni att bli?

Under hela mitt liv har jag flyttat runt mycket, både som barn och vuxen. Det blev därför viktigt att kunna ha en reträttmöjlighet, i alla fall den första tiden, så att vi kunde återkomma till den plats där vår dotter vuxit upp fram tills vi flyttade utomlands. Min man trivs så bra på sitt jobb så han ville inte lämna det, utan gjorde upp med sin chef om att jobba väldigt intensivt ett par veckor i Sverige och sedan jobba på distans resten av månaden. Det är en lösning som fungerar väldigt bra. Den förutsatte dock att det är lätt och smidigt att pendla, vilket var avgörande för vårt val av land att emigrera till.

Sverige kommer alltid att vara hemma, så känns det i alla fall nu, men det är viktigt för oss att integreras så gott vi kan i vårt andra hemland. Språket är a och o för att kunna göra detta och därför satsar vi mycket på spanskaundervisning just nu, framförallt för vår dotter. Även om hon går i svensk skola för tillfället (det var ett krav för att hon skall få behålla sin plats i klassen hemma i Göteborg under vårt prövoår) så vill vi ändå att hon skall kunna kommunicera på spanska. Man missar väldigt mycket om man inte talar språket och förvånansvärt få (vuxna) här nere kan engelska.

Vi är inte ute efter att fortsätta leva precis som hemma här i Spanien. Då skulle vi ställa oss utanför och det skulle inte fungera i längden. Men helt som spanjorerna kommer vi säkert aldrig att bli. Vissa kulturskillnader känns alldeles för främmande för att vi skall vilja eller ens kunna anamma dem, som till exempel att barnen ofta är ute halva nätterna. Vår dotter skulle gå sönder totalt om vi levde på det viset. Men i det store hela försöker vi ändå leva som man gör här.

Om ett år hoppas vi att vi har hunnit känna efter ordentligt hur det känns att bo här i längden. Framförallt vet vi då mer om hur vår dotter trivs och hur det fungerar med skola och kompisar. Om vi bestämmer oss för att stanna kommer vi troligtvis att byta till en internationell skola istället där fler barn går mer permanent än i den svenska skolan.

Hur vi kommer att resonera när det är dags att ta ett beslut har vi idag ingen aning om. Vi försöker att ta det som det kommer och kan vila i att vilket vi än bestämmer oss för så har vi provat och är mer kvalificerade att bestämma oss än när vi bara satt hemma i Sverige och drömde.

Hur mycket liv har ni kvar i Sverige?

Än så länge en hel del. Min man jobbar som sagt kvar, vi har bara hyrt ut vårt hus och jag har ett svenskt företag. I princip alla mina uppdragsgivare är svenska. Vår dotter har mailkontakt med sina bästa vänner från området där vi bor och från klassen, vi har till och med lite mailkontakt med hennes lärare. Och inte minst har vi ju våra familjer där.

Har ni förberett er för någon ”flytt-depp” i form av hemlängtan. Har ni gjort någon research om hur familjer i utlandet upplever sin situation och hur ni kan hantera motivationssvackor eller hemlängtan?

Jag tror att man måste vara bredd på svackor av alla slag, även extrem hemlängtan, när man gör en sån här grej. Om man är medveten om att det kan drabba en tror jag att man redan motverkat den värsta känslan. Jag tog reda på väldigt mycket om livet här, alla skillnader, vad som finns och inte finns och hur saker fungerar, redan medan vi var kvar i Sverige. På så vis var jag förberedd och fick inte en chock när vi väl kom ner, vilket jag vet att många får.

Sedan beror mycket på hur man är som person, är man bara lite utåtriktad och visar att man gärna pratar med folk och umgås så är det svårt att känna sig ensam här. Spanjorer är över lag mycket öppnare än vad svenskar är och de som bor här med ursprung från andra länder har ju flyttat hit av en anledning. De flesta är väldigt sociala.

Ni har ett barn i Svenska skolan. Finansierar ni det själva? Hur tänker ni framåt med skola och utbildning? Kan ni tänka er att gå över till Spanska skolsystemet helt?

Svenska skolan betalar man själv. I vissa fall kan man få så kallat statsstöd, då måste man vara anställd av ett svenskt företag här nere. Om man är berättigad statsstöd får man en del av kostnaden betald, men får stå för resten själv. Att betala skolan är den stora kostnaden här nere.

Som läget ser ut nu kommer vi inte att gå över till det spanska skolsystemet. Man har där ett rätt högt prestationskrav som i våra ögon inte är helt befogat. Vi har till exempel svårt att förstå varför det är så viktigt att en sjuåring kan skriva skrivstil. De har också väldigt mycket läxor och man kör med betyg redan från det att barnen är fem år. Jag är övertygad om att det finns mängder av bra spanska skolor, inte tu tal om saken, men för vår dotter skulle det vara ödesdigert. Barn fungerar olika, de är inga maskiner. Det som är jättebra för ett barn kan vara katastrofalt för ett annat. För vår dotter passar det spanska systemet inte så bra. Däremot funderar vi som sagt på att eventuellt byta till en internationell skola med väldigt bra rykte och pedagogik som finns här i närheten om vi stannar ett längre tag.

Hur är det med era, du och din mans, Spanskakunskaper? Vad har ni för planer för er vuxna?

Jag hade gymnasiespanska med mig i bakgrunden, men upplevde ändå att jag knappt förstod mer än så pass att jag kunde beställa mat på restauranger och köra de vanliga artighetsfraserna. Därför försöker vi hinna med så mycket spanskaundervisning som det bara går och jag använder mig av både Babbel och Duolingo varje dag för att öka på kunskaperna. Annars är bästa sättet att prata så mycket man kan med spanjorerna, även om det blir fel och man bara kan några meningar. De är väldigt vänliga och hjälpsamma och blir glada när man försöker. Jag märker själv hur jag lär mig mer och mer varje dag, även om jag är långtifrån spansktalande än.

Min man har tagit det lugnare och förlitar sig nog mer på mig än så länge. Han är ju bara här halvtid och har inte hunnit med så mycket än.

Vad förväntar du dig att få ut från flytten. Har du en så tydlig bild att du nästan skulle kunna mäta framgång eller motgång relativt den förändring ni gjort eller skulle du i alla fall kunna beskriva lite om hur du tänker kring resultatet?

Den enda förväntningen jag hade när vi flyttade var att vi skulle få bättre väder och lugnare tempo. På de punkterna har jag definitivt inte blivit besviken. När vi landade på Malagas flygplats var det tjugofem graders temperaturskillnad mot Göteborg…

Om vi lyckas leva mer i stunden, unna oss att njuta av varje dag och inte göra oss någon brådska och om vi kan leva våra liv mer utomhus utan att frysa, då har vi nått vårt mål. Att jag som vegetarian dessutom har tillgång till ett fantastiskt grönt kök för en avsevärt mindre peng än i Sverige gör inte saken sämre.

Jag tänker att om vi känner att vi har utvecklats och lärt oss något om oss själva, om vi har lyckats varvat ner och återfått förmågan att formulera vad som har ett högt värde för oss, oavsett vad det är, då har flytten varit en framgång.

Du har bloggat mycket om praktiska frågor i och med flytten. Något som bloggen ”sol-som-sol” också gjort. Är det komplext att flytta till Spanien?

Som författare och skribent går min research-hjärna igång på detaljer och jag älskar att grotta ner mig i fakta om hur saker och ting fungerar. Jag får lätt tunnelseende och måste ta reda på allt jag kan om det som blir vårt nya liv. Dessutom känner jag att vi har haft stor nytta av att vara väl förberedda när det gäller det byråkratiska systemet. Många tycker att det är väldigt krångligt och komplext och det är det till viss del också, men det hjälper definitivt att ha kollat upp saker i förväg.

Spanien är ett land där man älskar papper i original med många stämplar på. Dessutom vill de ofta att allt skall vara översatt till spanska. Vet man om det och har fixat allt som krävs innan man går runt till de olika instanserna så sparar man mycket tid och frustration. Egentligen är det inte så väldigt krångligt om man bara vet vad som förväntas av en. Man får inte så mycket gratis och ingenting sker automatiskt.

Saker och ting fungerar väldigt annorlunda mot Sverige, men omöjligt är det inte, inte ens särskilt svårt egentligen, om man är förberedd vill säga.

Något jag hört att många förvånas över är att allt kostar här i ”billiga” Spanien. Precis allt. Det är avgifter på avgifter på avgifter, ingenting är gratis. Skatten är billigare, men få av oss svenskar är hjälpta av det eftersom vi i regel blir beskattade i Sverige ändå, i alla fall så länge vi fortfarande äger något i Sverige eller han inkomst därifrån.

Det finns en hel del lagar och regler som man måste få koll på, till exempel vad som gäller kring hur länge man får vara här innan man räknas som resident, hur länge man får köra svenskreggad bil och när man blir utskriven från Sverige.

Här på bloggen pratar vi mycket om ekonomi. Har ni gjort någon budget? I så fall kan du dela med dig av vad du uppskattar att en månad kostar?

Ja vi har en budget som vi försöker hålla. I och med att skolan kostar rätt mycket har vi höga månadskostnader. Elen är mycket dyrare än i Sverige, telefon och internet likaså. I de fall man inte jobbar och skattar i Spanien och på så vis omfattas av den spanska sjukvården måste man ha en privat sjukförsäkring. Reseförsäkringen som ingår i ens hemförsäkring gäller bara i 45 dagar om man inte tecknat en extraförsäkring. Vi landar därför i runda slängar på dryga 30000:-/månaden. Då är extra språkundervisning, min mans boende och mat i Sverige samt resor fram och tillbaka inräknade.

30 000 är ju en del. Har ni gjort någon research hur ni kan bidrags- och skatteoptimera. Barnbidraget exempelvis, är det borta? Ni borde ju kunna skatta i Spanien nästa år osv.

Barnbidraget ryker om man är borta från Sverige i mer än ett halvår. Då kan man till och med bli återbetalningsskyldig från dag 1 utanför Sverige, eftersom man inte har rätt till bidraget om man vet att man skall vara borta längre än så. Vi har kollat upp och lusläst regler om både bidrag och skatter. Just på grund av att vi fortfarande har stark anknytning till Sverige måste vi fortsätta skatta i Sverige.

Man får inte lov att äga något eller ha inkomst från Sverige om man skall slippa skatten där och istället bara skatta i Spanien. Reglerna kring hur allt sådant fungerar är rätt komplexa och man gör klokt i att ta hjälp av en jurist som kan både svenska och spanska systemet för att få till den mest optimala lösningen. Vi är mitt i processen kring att få allt så bra som möjligt och ändå hålla sig inom lagens ramar.

Fanns det några alternativ hemma i Sverige som ni övervägde?

Nej egentligen inte. Jag tror inte att vi hade lyckats ändra vår livsstil tillräckligt mycket för att vi skulle må så bra som vi gör nu om vi stannat i Sverige. Vi är däremot väldigt sugna på en del andra ställen, även om vi inte vill bryta upp och byta för mycket så att vår dotter inte får någon kontinuitet med kompisar och skola.

Har du något råd till oss som inte får tummen ur? Vi har ju alltid något att skylla på. Pengarna ska bli fler, barnen större, språket bättre och sedan har vi så fantastisk karriär, eller?  Varför kom ni iväg och inte vi andra?

Bara gör det. Sluta skylla på än det ena än det andra. Klipp av de imaginära bojorna de flesta av oss förser oss själva på och lita på att det går. Man kan leva på ett annat sätt än vad vi gör i Sverige. Det går utmärkt att flytta med barn, särskilt om de är små, man kan anpassa det så att det passar en själv och skapa en trygghet i allt det nya. Språk är bra att kunna innan men det går att lära sig på plats. Pengar är bra att ha, men man kan göra omvärderingar i livet som gör att man kanske inser att man faktiskt inte behöver alla de där prylarna eller den stora bostaden.

Allt handlar om val, precis allt. Det går inte att sitta hemma och drömma och gnälla men ändå inte göra något för att förbättra situationen. Dröm och stanna hemma om du vill, men då har du valt det så gnäll inte. Hårt men sant. Vad gäller rätt tidpunkt så kommer den aldrig att infalla, väntar man på det kommer man alltid hitta nya hinder. Så, bara gör det.

Finns det något mer som du skulle vilja säga till oss som sitter och funderar på om vi ska lägga nytt laminatgolv i barnens rum eller skita i allt och dra till Spanien?

Om den trygghet som kommer av att alltid veta precis hur allt funkar, vad som skall hända imorgon och att gå till samma jobb dag ut och dag in är viktigt för dig så är du säkert nöjd med ditt liv precis som det är. Då har du säkert varken behov av eller önskan att förändra något. Så stanna hemma då. Om du däremot drömmer om något annat, om du känner att det kanske finns något mer i livet än att lägga nytt laminatgolv eller göra om köket, då tycker jag att du skall våga chansa och i alla fall prova att dra iväg för ett tag. Man måste inte göra allt antingen eller. Hyr ut huset eller bostaden om det känns bättre. Ta tjänstledigt. Anpassa det hela precis hur du vill, men unna dig själv upplevelsen och tillfredsställelsen av att faktiskt ha vågat följa en dröm. Den enda risken du tar är ju egentligen att hitta ett liv som passar dig bättre.

Tycker du att jag borde frågat något mer? Något du känner eller tänker just nu mitt i er förändring?

Jag känner mig just precis nu som ett barn som gått in i en godisaffär där jag bara får välja ut en enda godisbit. Nu när jag väl tagit mig loss från allt i Sverige känner jag hur livet återvänt och jag bubblar av nyfikenhet och lust att utforska massor av platser. Jag vill än hit än dit men jag måste välja en plats och hålla mig till den så att det inte blir så jobbigt för vår dotter att bryta upp hela tiden. Det hade inte varit rätt mot henne. Vi har tagit oss hit, vilket är mer än vad många gör, och det är något att vara stolt och tacksam över. Varje dag lär jag mig nya saker om mig själv som jag förmodligen inte skulle ha gjort hemma eftersom jag inte skulle utsatts för samma situationer där. Jag kan inte annat än att känna en enorm tacksamhet över att ha fått den här möjligheten och att jag faktiskt vågade ta vara på den.

Det får avsluta intervjun med Linnéa och jag tackar henne för det jobb hon lagt ner med att svara på alla frågor och uppskattar att hon delar med sig här och ännu mer på sin egen blogg. Era frågor, utrop och kommentarer är som vanligt välkomna i kommentarsfältet.

Linnéas blogg hittar ni här: Linnéa -Swedish mother in Spain (klickbar länk).

Det här var del två i min intervjuserie. Den första delen hittar du på Intervju med Åsa på bloggen Bortugal.se (klickbar länk).

Not: Linnéa och jag har kommunicerat via ett dokument. När jag förde över texten till bloggen så blev HTML-koden hemsk vilket gjort att jag fått jobbat mycket med HTML-koden. Om jag där missat några radbrytningar eller på annat sätt rört till något så är det helt mitt fel och inget som ska ligga Linnéa till last.