Att inte skaffa barn är att gå för långt, eller?

12
28

Miljonär innan 30 skrev för någon dag sedan ett kortare inlägg om sitt val – eller livsinställning just nu ska vi kanske säga då många har ändrat just det valet när förutsättningarna ändrats – att inte skaffa barn.

Inlägget fick mig att tänka till lite både vad gäller min egen reaktion och lite i relation till kommentarerna inlägget fick. Men innan jag trampar i klaveret – det är ett känsligt ämne det här så det kommer jag säkert göra – så tänkte jag i korthet fånga några grundläggande idéer som blivit viktiga för mig de senaste året.

  1. Bekvämlighet är din frihets fiende nr 1!
  2. Livsstilsinflation är din frihets fiende nr 2!
  3. Lycka är en sinnesstämning – en grej i hjärnan, inte en Ford på en gård!

Bekvämlighet kan slå fåfänga när det gäller känslor som används för att sälja in produkter och tjänster och den är framför allt mer accepterad när det gäller skälet till konsumtion. Under den här kategorin faller överutnyttjande av bil, överkonsumtion av tjänster, försäkringar för händelser som man bara löser om man inte är tappad bakom en vagn eller behovet av air condition under sommaren i Sverige.

Men här finns också tron om att livet förstörs av en natts dålig sömn på grund av småbarn eller att ansvaret för ett barn skulle vara betungande. Min åsikt är att ju mer jag kan göra mig fri från behovet av bekvämligheter ju större valmöjligheter erbjuder livet. Att sätta vår nivå av bekvämligheter som lever i en av de mest välmående och enkla länder i världen som ett minimum för vad en människa behöver är att avstå många äventyr helt i onödan, eller att luras till att spendera tid och pengar på saker som inte behövs.  

Livsstilsinflation är granne med bekvämligheten och dom fikar ofta tillsammans. Det här är strävan efter något annat, något värre än tidigare. Det kan vara upplevelse, resa eller köp av pryl.

Om du låter bekvämlighetskravet och livsstilsinflationen härja fritt så kan det påverka din känsla av lycka, det blir helt enkelt väldigt svårt att vara lycklig då en promenad till bussen i regn är en katastrof och en knullhelg på stadshotellet i Flen inte duger utan måste vara en månad i Thailand med air condition och tjänare. Det är faktiskt så att lycklig kan man vara i princip oberoende utan yttre stimulans eller bekräftelse. Det är en sinnesstämning – det är något att lära sig!

Men hur kopplar det här till barn?

Jo det kopplar till skälen till att skaffa eller avstå från att skaffa barn. Det kopplar också till synen på äventyret som barn innebär men också till tron om att något externt så som barn skulle vara nödvändigt för lycka.

Så jag tänker så här kring Miljonärens inlägg: Varför avstå ett så stort äventyr och är skälen rimliga? Svaret är naturligtvis helt kopplat till min egen syn på livet, äventyr och vad livet ska användas till. Det finns inget rätt svar enligt punkt 3. ovan.

Men jag tycker det är en intressant paradox att någon som vill leva enkelt och sparsamt avstår barn. Det är nämligen så att de som är mest oförstörda av 1) och 2) ovan och bäst på att förstå 3) är barn. Om vi som vuxna kommer dit så har vi stora möjligheter att leva ett fantastiskt liv med stor frihet och få måsten. Nyckeln till enkelt och lyckligt liv finns i barnets inställning till livet. För den som redan insett detta kan barn ytterligare förstärka detta.

Men för dom som föredrar hamsterhjulet där fortare och mera är viktigt så blir ju barn lätt en känsla av att man bytt från standardhjul till hamsterhjul med två häckar per varv och det kan ju kännas onödigt även om det är bättre träning. 

Så om någon ska ha barn eller inte är inte upp till mig att bedöma eller att döma om. Jag kan dock relatera mer eller mindre till skälen.

Miljonär innan 30s inlägg finner ni här

12 KOMMENTARER

  1. Även jag läste miljonärinnan30s inlägg igår och jag blev väldigt stött av hur folk bara slängde ur sig sina egna synpunkter och sina "så här ska du göra" råd. Jag valde sedan att inte fundera mer över det men ditt inlägg tycker jag har en bra och objektiv syn på hela frågan. Till sist tycker jag dock att det är helt upp till var och en. Känner man att man inte vill ha barn, vilka är då vi att försöka övertyga hen om vilken fantastisk upplevelse barn är?

    Ett worst-case-scenario är ju att hen efter alla "klart du ska skaffa barn" pårop faktiskt skaffar barn (kanske lite mot sin egen önskan) och inser när barnet väl kommit att barn verkligen inte var något för hen. Hur kommer påropen se ut då? "Klart du måste lära dig älska ditt barn". Ett sånt här scenario skulle ju kanske inte bara göra hen olycklig som måste "dras" med ett barn hen inte vill ha och barnet i sin tur får växa upp med en förälder som inte vill veta av dig.

    Detta är ju som sagt ett riktigt worst-case-scenario men jag tycker inte man ska ge folk råd om hur de ska göra med beslut i livet utan som du då kanske ge sina egna reflektioner över frågeställningarna om dilemmat man har 🙂

  2. För många är barn en viktig fråga och då blir nog Miljonärens blogginlägg provokativt vilket nog var lite syftet men också förklarar varför svaren blir som dom blir.

    Som någon skrev i kommentarerna till inlägget så finns det undersökningar som visar att barn inte påverkar människors känsla av lycka. Det är inte riktigt politiskt korrekt att säga i alla grupper men i praktiken gör det råd kopplat till om man ska ha barn eller inte ganska meningslösa. Samma undersökningar visar dock att relationer till andra, samhörighet med närområdet, känslan av att finnas i ett sammanhang, tillit till andra och många andra aspekter kopplade till relationer och grundläggande mänskliga behov är viktiga.

    Med det som bakgrund kan jag kanske känna en viss oro för vart samhället är på väg om stora grupper avstår barn för att man inte känner sig till freds med delar av det jag nämnde ovan, då blir tröskeln nämligen väldigt hör för att skaffa barn. Det tycker jag vi ska medvetandegöra och hålla levande, men aldrig på bekostnad av individens fria val.

  3. Problemet är att det är väldigt få man kan diskutera ämnet med på ett objektivt sätt. Absoluta majoriteten som har barn går inte föra denna diskussion med eftersom de givetvis inte kan tänka sig ett liv utan sina barn. Det vore som att önska livet ur någon väldigt nära. Om jag tittar runt så går barnafödande bland 30 åringar hand i hand med hur tråkiga och bekväma de blivit med livet. Högre tråkighetsfaktor innebär större chans att de skaffar barn. Folk med noll intressen utanför TV rutan och läsa Aftonbladet/Expressen tenderar till att skaffa barn som en form av nystart på livet. Folk som fortfarande är nyfikna på livet efter 30 vill inte bli störda i processen med barn. Väldigt få av de som är smarta bland de jag känner skaffar barn. Tycker det är intressant…

  4. Så olika det kan se ut från olika sidor. Vi som har småbarn är ju naturligtvis bundna till hemmet som någon utan barn inte är och det är svårt att få till så mycket mer än tv ibland, även om det inte är för evigt. Så på det viset har du säkert rätt, men jag vet väldigt få som avstått barn för något "högre syfte" som gjort något som jag är avundsjuk eller imponerad av faktiskt. Så kan du ge ett exempel?

    Jag vet ju inte vad du lägger i begreppet smart, men det låter som du behöver bredda din umgängeskrets och kanske vyerna.

  5. Nja fast jag menar mer att jag ser en tendens till att de som skaffar barn gör det av att de inte har andra intressen än TVn dvs tröttnat på livet…. Att man inte har tid till annat än TVn när man har småbarn har ju sin förklaring.

    Det jag sett hittills är att detta verkar stämma för folk som skaffar barn som 20 åringar… kanske det bara är så att resten skaffar senare och kommer till annan insikt längre fram?

    Begreppet smart är svårdefinierat ja men det är helt klart en typ av personer som avstår från barnafödande i 20 års åldern och tidiga 30. Skulle kunna definiera dem som mer kreativt intelligenta och inte den typ av intelligens som krävs för att ta sig igenom akademin. De är oftast folk som inte följer trender utan går sin egen väg i livet.

    Pratar generellt nu och inte om dig Onkel Tom. Det finns givetvis alltid undantag i generalisering.

  6. Mmmm, nu tror jag vi blandar och ger rätt rejält. Generellt så är lågutbildade och människor i lägre socialgrupper först ut med barn så din reflektion kan säkert i många avseenden vara sann, många intressanta människor har fullt upp, eller upplever det så, mellan 20-35, men sedan har vi få i vår bekantskapskrets som förnyat sig.

    Går vi tillbaka till blogginlägget så är min upplevelse att många som har fullt upp och inte skaffar barn innan 35-40 ändå gör väldigt lite som inte faller under 1. och 2. ovan. Det ska resas längre och märkvärdigare, lägenheten ska bli större eller man ska få lite finare titel.

    Efter 40 kör de flesta i samma fotspår som tidigare och mycket blir repetition men med accelererade behov av bekvämlighet och lyx.

    Det är där jag är. Barn är ingen nödvändighet och är inget som måste "konsumeras" för att man ska bli lycklig. Men det är ett äventyr vars upplevelse du själv kan bestämma utkomsten av i hög utsträckning. Så för mig är barn spännande och jag har svårt att relatera till motiven att avstå. Men det är från mina egna referenser!

    Tänk så här: Du blir erbjuden att vara med i en K2 bestigning tillsammans med en kamrat. Du tackar jag, men din kamrat avstår. Skälet är att

    1) hon, om det är en väninna, vill kunna sitta med bomull mellan tårna och dricka rosévin med väninnorna, man sover ju också dåligt på hög höjd", eller
    2) han, om det är en manlig bekant, måste köpa aluminiumhjul till vinterdäcken på sin nya bil till hösten, sedan "tränar han ju så mycket".

    Ingen av de senare två åker till Flen med mig, det ska du ha klart för dig 🙂

  7. Tror att många är rädda för att skaffa barn då det "förstör för dem". Deras drömmar krossas och man kan inte vara egoistisk längre. Det där är bara dåliga bortförklaringar. Visst , barn kräver mycket av en, men är man driven och kreativ (som någon nämnde) så är barn inget hinder. Allt handlar om vad man vill. Få barn i 20 års åldern, och du har mindre bebisgrejer att ta hand om när du är 40. Har märkt att en del 40 åringar som får barn har blivit för bekväma i sin "jag" roll att dem tycker att ha barn är tufft.

    Folk får göra som dem vill. Respekterar gruppen "vill ha barn" och "vill inte ha barn". Men har svårt att förstå gruppen "vill inte ha barn pga kostnaden". Tycker att det är synd om människor som är så styrda av pengarna att dem går miste om saker i livet.

  8. Det var lite det jag var inne på. Barn är ingen nödvändighet men skälen en del lyfter fram är svåra att relatera till. I Sverige är inte pengarna något skäl för de allra flesta.

Vi värdesätter diskussion - Kommentera gärna