Onkel Toms stuga

Rikast är den vars nöjen kostar minst

Meny Stäng

Investeringar och logik – Lika svår kombination som moral och mediabranschen

Det här inlägget har sin grund i att jag försökte besvara tre till synes ganska enkla frågor jag ställt mig själv:

  • Varför har vi pengar på börsen?

Just den frågan var ganska enkel att besvara faktiskt.

Vi investerar på börsen i avsikt att tjäna pengar!

Ok, styrkt av denna enkla övning gick jag vidare och frågade mig:

  • Hur har jag tänkt att vi ska tjäna pengar på börsen?
  • Hur mycket pengar ska vi försöka tjäna och i så fall till vilken risk?

Svaret på de senare två frågorna får ni vänta på, det är ett separat inlägg, det jag tänkte göra här är att lyfta fram de mallar för hur vi ska investera som jag stött på, och ibland påverkas av.  Ta en liten kopp kaffe och följ med i min allmänna reflektion kring allas vår syn på investeringar!

Den ideologiske ickeinvesteraren

Det här är inte en investerare, utan en ickeinvesterare. Det här är personen som av ideologiska skäl anser att aktieägande är fel, då det suger ut den stackars arbetaren. Här finns två komponenter värda att notera: 1) personen har insett att aktieinvesteringar i grunden bärs av andras arbete, inte spekulation, och väljer helt logiskt – relativt sin ideologi – att avstå från ägandet. 2) Av någon helt obegriplig anledning så är ofta dessa människor positiva till ett skattetryck på 55%, offentligt ägande till förmån för privat och även så bidrag. Vi har har att göra med en logik som pekar på att bankens ränta på 2% för bolånet passerar all gräns för sans och moral, medan skattesatsen 55% är i minsta laget!

Allt är spekulation – ytterligare en ickeinvesterare

Många är dom som vet hur farligt aktieinvestering är. Hur mycket börsen kan rasa – ofta har den ju återhämtat sig ganska snabbt efter sina krascher men det glöms bort – hur bolag kommer och går samt hur allt egentligen är riggat av robotar.

Att börsen inte är riskablare än bostadsmarknaden – där många dessutom jobbar med belåning – är ingen som säger. De flesta åker dessutom bil där riskerna för att faktiskt förlora livet finns. Få stupade hittas vid Avanzas inloggningssidor.

Den här ickeinvesteraren ger oss möjlighet att lyfta fram två komponenter som jag anser vara centrala i all aktieinvestering. 1) Totalt sett utgör aktiemarknaden en möjlighet att tjäna pengar på samhällets hela vilja att växa och tjäna pengar. 2) Tron om att det är vinnaren i en höstack vi letar efter är utbredd och lurar oss.

Optimisten

Det här är ”allt är spekulation personligheten” som gått vidare från ickeinvesterare till investerare.  Personen har gjort en liten investering i Tesla samtidigt som hen överväger att köpa Fingerprint och Bitcoin.

Det här är en vanlig investerare och bor nog till viss del i alla oss. Över 7 000 personer äger exempelvis Teslaaktien hos Avanza. För det får dom ett icke lönsamt bolag i en mogen – och delvis prispressad – bransch, som om man lyckas nå sina mycket högt ställda mål ändå kommer vara mycket högt värderad.

Men det är tydligen ett mjukvarubolag enligt vissa!

Låt oss titta historiskt på Tesla som investering genom att klippa lite siffror från Avanza, och jämföra med en enkel fond.

Teslas utveckling. En riktig rövare som över tre år gett mycket måttlig avkastning.

Om vi i stället tänker att vi investerar brett, i 30 bolag, varav en hel del världsledande industribolag, så kan vi titta på den såväl supertråkiga som superbilliga Avanza Zero som en referens.

Gratis och tråkig, men mycket sund: Avanza Zero.

Över tre år har historiskt Avanza Zero varit en rejält mycket bättre investering än Tesla både i absoluta tal och i form av riskspridning.

Synden här är ...
Det finns en story i Tesla som gör bolaget intressant. Men som investerare så är vi ute efter vinst. Det vi då bör fråga oss är om ett bolag, med mycket hög risk som trots det inte slagit en Svensk indexfond, är värda våra pengar, eller om vi har andra enklare alternativ vi kan investera i som kanske till och med har lägre risk och högre förväntad avkastning.

Själv tillhör jag inte direkt optimistinvesteraren, jag syndar oftare i nästa kategori.

Den påläste idioten

Det är inte så ovanligt att jag får mail i stil med ”Hej. Jag är 27 år. Vad tycker du om min aktieportfölj? Jag har Astra Z, Mekonomen, HM, Swedbank och Ratos”. Eller så ståtar man med liknande innehav på Twitter.  Naturligtvis vet dessa människor allt om AZs pipeline och testresultat för nya mediciner. De vet att det vänder för Mekonomen: om två år (det är alltid svaret) och att HM snart är ikapp (vem det är är obegripligt?) vad gäller e-handel. Och så vet vi ju att Swedbanks direktavkastning är fantastisk och Ratos ett investmentbolag där man kan köpa bajs med substansrabatt.

Men vad ger all denna visdom?

Jag tänkte jämföra Mekonomens historik med en enkel fonds:

Mekonomen, analyserad av många och ägde av ännu fler. Ingen tillväxt på kapitalet, ingen utdelningstillväxt. Knappt inget alls!

Det är 3 869 ägare hos Avanza av den mycket populära Mekonomen vilket ska jämföras med 3 983 ägare i den dyra aktivt förvaltade fonden Delphi Nordic med följande historik:

Svindyr förvaltningsavgift, allt investerat i aktier – cirka 50 – från nordiska marknaden.

Det är alltså nästa prick lika många som finner Mekonomen intressant som investering som det är som väljer fonden Delphi Nordic.

Framtid och historia är naturligtvis inte samma sak, men att Mekonomen kraftigt skulle överprestera mot fondens portfölj under kommande tre år håller jag för helt otroligt, bolagsrisken i Delphi Nordic är dessutom låg. Så jag dristar mig till att säga att det var lätt att hitta en bättre investering med lägre risk utan att nöta ut sin webbläsare och grotta ner sig i allt.

Synden här är ...
Lika lite som att aktieinvesteringar handlar om att hitta rätt bland förhoppningsbolag handlar det om att hitta rätt bland turn around case. Det här är därför i princip samma synd som vi hade tidigare. Det finns en alternativkostnad till vår investering och vi bör fråga oss om vi har andra enklare alternativ med lägre risk och högre förväntad avkastning.

Att navigera rätt här handlar inte om att hitta rätt bolag, det handlar om investeringsteori skulle jag säga. 

Jag syndar kraftigt här och tillbringar allt för mycket tid och energi på någon obegriplig aktie någonstans som givet att vinden vänder och kyrktuppen skriker för full hals kommer prestera osannolikt bra. Samtidigt underskattar jag kraften i välfungerande lönsamma bolag med en fungerande intjäningsförmåga. Sammantaget gör det att min aktierabatt innehåller för få blomstrande rosor till förmån för utspridd ogräsodling.

Det är det tyngsta skälet till att jag idag föredrar fonder som investering före enskilda aktier.

 

Metodikmuppen

”Jag investerar i utdelningsaktier”! Om jag klämt en kvinnlig arbetskamrat i rumpan varje gång jag läst eller hört det, så hade jag jobbat inom teater- eller mediabranschen nu! Fan vet om jag inte varit på Dramaten!

Något mindre ofta ser man värdeinvestering nämnas, kanske är det lika vanligt som indexinvestering, jag har dock inte gjort någon statistisk analys.

Sedan finns den mer ovanliga Net-nets metoden vilket några svenska bloggare gillar.

Märkligt nog är det väldig få som verkar tillhöra Dividend Growth Investing – ungefär utdelningstillväxtinvestering – som är väldigt poppis i USA och som kanske är den metod som ger flest rosor i rabatten.

Vanligt eller ovanligt; alla är exempel på metoder som används för investering. Frågan är bara hur?

Låt oss titta på den, för många utdelningsinvesterare (och utdelningstillväxtinvesterare) så populära Coca-Cola aktien – 2 089 ägare på Avanza – med följande historik de senaste åren:

Skitfräsiga läskeblasktillverkaren Coca-Cola imponerar knappast.

Ett alternativ hade varit att följa de som gillar ”Divident Growth Investing” och deras intresse för amerikanska bankaktier. Det kunde vi gjort genom att vi investerat i VHF, en bred billig (0,08% i förvaltningsavgift) indexfond – en ETF – som hanterar amerikanska finansaktier:

Enkel, bred och billig!

Utdelningen sker kvartalsvis och direktavkastningen är på knappa 2% vilket inte ingår i siffrorna ovan.

Hur ser det investeringscase ut – och hur troligt är det – där Coca-Cola kommer ut som vinnare, de kommande två åren, över en bred ETF med amerikanska finansaktier? Coca-Cola har visat på avtagande utdelningstillväxt medan finans har ökat utdelningarna.

Synden här är ...
Coca-Cola är inte direkt oaptitlig som aktie men den fallande utdelningstillväxten har satt sina spår i aktiekursen. Om man använder ”The Cowder Rule” för att vikta samman utdelningstillväxt och utdelning så är det inte mycket som gör Coca-Cola intressant enligt mig.

Coca-Cola har historiskt varit en bra aktie att investera i för den som följer utdelningshöjningsmetodiken eller går på hög direktavkastning. Min tro är dock att metodiken måste sättas i sitt sammanhang och prövas på en rad bra investeringar för att man ska få ett resultat som beaktar alternativkostnaden.  Om en passiv fond är en förväntat bättre investering med lägre risk finns det ju inget som helst skäl till att äga en enskild aktie, bara för att man kan titulera sig utdelningsinvesterare, eller?

 

Slutsats

Min svaghet som investerare är att jag har ersatt mina finansiella mål med andra mål. Exempel på sådan mål är att jag använt en viss metodik, utan att värdera om jag gör det bra på ett relevant sätt, eller att jag har förälskat mig i storyn som ligger bakom turn-around case.

Jag har blivit allt mer övertygad om att min uppgift inte är att läsa på om enskilda aktier utan att förstå vilken potential marknaden har och sätta relevanta mål för min kapitalförvaltning utifrån det. Målet måste sedan vara att få den önskade avkastningen till lägsta möjliga kostnad och risk.

Jag har avslutat med att klippa in en lista på Didner och Gerges Globalfonds utveckling de senaste åren. Det fungerar lite som en referens för mig i mitt tänkande. Kan jag inte få bättre avkastning än jag tror den här fonden kan få så finns det ingen idé att göra något själv. Om jag tror att jag kan generera högre avkastning bör jag nog ha ett mål för vad det är och välj investeringarna därefter.

Avkastningen på Didner och Gerges Globalfond

Förvaltningsupplägg när vi lever på kapitalet

Då har vi äntligen landat även ekonomiskt här i Småland. Lägenheten är såld, mäklararvodet betalt och snart har vi också betalat sista elräkningen från lägenheten i Linköping. Det går att summera och samtidigt på allvar börja jobba med kostnadsläget här på gården. Men inte idag, idag tänkte jag skriva om hur jag tänkt förvalta kapitalet vi har. Det blir principer snarare än rena belopp, men för att ni ska få en känsla för totalen så ska ni få våra budgetsiffror för 2018:

Löpande utgifter:

  • Månadsutgifter: 20 000 kronor.
  • Inkomster och bidrag per månad: 10 000 kronor efter skatt.
  • Totalt behov av uttag från eget kapital under 2018 = 120 000 kronor.

Engångsinvesteringar på bostaden:

  • Trekammarbrunn 70 000 kronor.
  • Fiberanslutning 23 000 kronor.
  • Kamin 15 000 kronor.
  • Totalt cirka 110 000 kronor 2018.

Inga utgifter är ”fasta och heliga” utan kan modereras beroende på det ekonomiska sammanhanget (jag tippar att vår lägsta möjliga månadskostnad landar kring 12 000 kronor och det enda vi beställt i investeringsväg är fiberanslutningen).

Jag har tidigare gjort en hel del simuleringar och resonerat om vi faktiskt är ekonomiskt fria – läs gärna det inlägget innan ni fortsätter – och den simuleringen pekar på att vi nog är det, men utan stora marginaler. Vi är dock ganska överens om att vi kommer arbeta i någon form under (åtminstone) vissa perioder framöver så behovet av kapitalet är inte absolut. Vårt kapital är en bas för vårt oberoende.

Samtidigt som vi alltså vill förvalta portföljen, så att vi kan leva på avkastningarna, vill vi hålla dörren öppen för ett hopp tillbaka in i ekorrhjulet sommaren 2019. Konkret innebär det att vi vill investera våra pengarna på ett sådant sätt att vi kan lägga en rejäl kontantinsats till en lägenhet eller villa.

Riskhantering

Den negativa psykologin är stark när vi pratar privatekonomi. Det innebär att alla som framstår som negativa och problemorienterade också antas vara mer seriösa och trovärdiga en de som är positiva. Men jag har inte privilegiet att sitta här och allmänt filosofera om höga bolagsvärderingar, Brexit, allmän samhällskollaps, riskerna i fastighetssektorn eller kronans rörelser mot dollarn. Nej, jag kan inte allmänt diskutera alla risker i investeringar, jag måste förvalta våra pengarna klokt, här och nu!

Utifrån en relativt positiv grundsyn på samhället och den ekonomiska utvecklingen, och hur vi ser på framtida arbete, har vi valt en investeringsansats som bygger på att vi investerar vårt kapital i aktier. Räntepapper eller sparkonton, åtminstone inte lågavkastande stabila sådana, ger inte den avkastning vi söker inte heller ger de den kortsiktiga trygghet (tänk räntehöjning) som vi önskar. Trots den relativt höga värderingen på många av världens börser anser vi att en relativt stabil portfölj, med låg förväntad avkastning, på sikt har högre risk en än som har högre förväntad avkastning även om värderingen kan svänga mer. Det är givet våra livsbetingelser och livsval. För att hantera osäkerheterna som råder på såväl kort som medellång sikt väljer vi att avsätta en viss del av vårt kapital i en buffert, på ett sparkonto.

Ansatsen möter våra krav om önskad avkastning samtidigt som vi har – genom vår buffert – en viss distans till börsens upp och nedgångar.

Jag har jobbat med att lära mig förvalta vårt egna kapital och förstå mig själv som investerare, under ungefär fyra år. Från det kan vi dra slutsatsen att jag inte är någon vidare aktieplacerare. Min största svaghet är förmågan att värdera och investera i tillväxtbolag. I snitt förvaltar jag fondportföljer mycket bättre än jag förvaltar aktieportföljer då jag har lättare att förhålla mig positiv till allmänna trender än jag har till enskilda bolag. Vi kommer främst beakta den lärdomen när vi investerar tillgängligt kapital – vi gör inga förändringar i befintlig portfölj – och därför kommer huvuddelen av det fria kapitalet som vi fått från lägenhetsförsäljningen investeras i aktiefonder. Vi investerar i fonder med relativt hög risk även om vi kommer ha en andel i konservativa och billiga globalfonder.

Befintligt aktieinnehav ger viss direktavkastning – läs mera här – som är dryga 40 000 kronor (cirka 1/3 av vårt årliga kapitalbehov) per år. Resterande 2/3 av vårt kapitalbehov ska komma från värdetillväxt i bolag eller fonder. Vi bedömer att direktavkastningen varierar något långsammare än bolagsvärderingarna, så detta utgör den mer konservativt inriktade delen av portföljen.

Bolagsrisken i portföljen är näst intill obefintlig. Något bolag är 5% av portföljvärdet men då vi blandat en rad olika fonder på olika marknader så är nog normalinnehavet av en enskild aktie under 0,1% av portföljvärdet.

Vi är dock överviktade på vissa geografiska marknader (USA och tillväxt Asien); vi är dollarberoende och beror på två sektorer i form av energi- och finansmarknaderna.  Det är inget vi förändrar utan accepterar. Det vi kan göra för att hantera risk är främst att bevaka om det sker en förändring i förutsättningarna för finansiella bolag i Sverige, EU eller USA.

Vi gör idag inget speciellt för att säkra kontantinsatsen på framtida bostad utan räknar med att den risk vi har i våra investeringar säkrar tillräckligt med kapital 2019.

 

 

Hur gör vi?

Det kapital vi fick ut från lägenhetsförsäljningen kommer vi rulla in i aktier under cirka 4-6 månader. Vi har redan börjat och huvuddelen går, som jag beskrivit ovan, in i aktiefonder. Viss del går till specifika aktier. Räntefonder används (väldigt sparsamt) i ett försök att ge viss avkastning till det kapital som ska investeras i aktier. Om 6 månader finns ingen stor post räntepapper i vår portfölj.

Vi kommer behålla en buffert på 200 000 kronor på ett sparkonto i Avanza som ger 0,5% avkastning. Det är vårt kapital som vi tar pengar från och flyttar över till våra lönekonton – om det behövs – för att kunna betala våra räkningar. Kvartalsvis kommer vi revidera behovet av vår buffert och lämplig storlek. Storleken avgörs av vårt kapitalbehov och värderingen av aktieportföljen. Vi har idag inte diskuterat hur vi ska ta ut pengar ur våra aktier och fonder utan det får göras utifrån förutsättningarna som råder då.

I princip betyder detta att vi nu investerar allt kapital – undantaget 1,5 års kapitalbuffert för löpande kostnader – in i aktier. När vi mognar i det här och får en bättre bild av vårt kapitalbehov så jobbar vi med att sänka den bufferten. Rimligt är att sträva efter en buffert om cirka 3 – 6 månaders kapital för löpande kostnader, för oss så skulle det innebära en buffert kring 30 000 – 60 000 kronor.

Synpunkter, tankar, eller frågor på det?

Går det att göra en investeringsansats i fastighetssektorn? Tänkbara bolag?

Först ett tack till alla förslag som kommit kring tänkbara bolag i bygg- och fastighetssektorn. Vi återkommer till dem längre ned.

Det jag tänker försöka göra i det här inlägget är att beskriva en investeringsansats för en korg av aktier i fastighetsbranschen. Jag försöker alltså fånga det allmänna sammanhanget som jag vill ska förklara åtminstone två saker för mig.

  1. Varför ska jag titta på fastighetsbolag nu?
  2. Vad är det som gör att fastighetsbolagen attraktiva på lite längre sikt?

Det vi gör här är alltså inte, åtminstone direkt, en bolagsspecifik granskning utan handlar mer om en sektor och en allmän översyn av läget.

lugn, jag vet vad jag gör – jag har misslyckats förut

Jag har följt upplägget att se till en sektors eller branschs allmänna trend som grund för investeringar ett flertal gånger, med blandade resultat. Här är mina flippar och floppar:

  • Amerikanska bankbranschen. Där satsade jag stort på ett bolag när branschvärderingarna var låga, jag valde det som hade lägst värdering, med mycket god förtjänst.
  • Amerikanske försäkringsbolag. Där valde jag en bred sektor ETF som varit en mycket god investering. Mitt förstahandsval, det bolag jag valt om jag bara valt ett bolag, har inte alls presterat, men sektor gjorde.
  • Stora oljebolag köptes när oljan varit på dekis en längre period. Investeringen har underpresterat mot index i år men är ingen katastrof. Här valde jag två riktigt stabila (BP och Shell) bolag med väldigt låga värderingar – då de, kanske, har högre risk – relativt sina kollegor.
  • Oljeservicebolag köpte jag på samma premisser som ovan. Jag köpte små poster i enskilda bolag, blandat med inköp av en sektor ETF. Det här har inte varit några lysande investeringar ens när jag valt bolag som ”inte alls är som andra” med långa kontrakt, fina finanser och goda framtidsutsikter. Jag har varit med om rekonstruktioner, nyemissioner och uppköp.

I de tre första punkterna ovan har jag gjort investeringar som är långsiktiga på så sätt att jag köpt bolag som jag kan tänka mig att äga länge. Även efter att de gått starkt och uppvärderats. I sista exemplet med oljeservicebolag så har inte den principen varit lika uttalad. Där har jag mer gjort valen där och då och valt bolag som bedömts starka i sektorn.

Vad är möjligheten här och nu?

Jag har inte många kronor i fastighetsbolag. I princip är exponeringen lika med noll kronor. När jag bodde i en lägenhet med marknadsvärde på över tre miljoner, i en bostadsrättsförening som lånat ytterligare två miljoner på samma tillgång, kändes det helt rätt. Vår familjeförmögenhet var i fastighetsbranschen kan vi säga. I dag äger vi i och för sig vår gård, men den är billig och obelånad.

Så jag har en önskan om att långsiktigt investera – inte mycket men dock – i fastighetsbranschen såväl i Sverige som internationellt. Kanske finns det nu möjlighet att komma in på marknaden till rätt värdering.

Alla kapitalintensiva bolag – här och i USA – står just nu inför en utmaning då bedömningen är – som alltid när vi går mot nytt år – att räntorna kommer stiga. Även små förändringar i ränteläget kan betyda stora kostnadsökningar för bolagen då de idag ofta lånat väldigt förmånligt. I grund och botten är inte detta ett stort problem för fastighetssektorn. Högre räntor signalerar bättre ekonomiskt läge vilket gör det möjligt att höja räntan och öka uthyrningsgraden, men bolagen måste kunna hantera bryggan från det att kostnaderna ökar till det att kunderna betalar mer. Vi kan kalla det här med räntehöjningen – den underliggande kostnadsökningen – utmaning nummer 1.

Utmaning nummer två är att efterfrågan viker för vissa segment i fastighetssektorn. I Stockholm verkar det vara en överetablering av bostadsrätter – ett problem som dessutom riskerar att öka snabbt då byggandet är rekordstort. I USA brottas detaljhandeln med stora utmaningar och många fastighetsbolag som hyr ut butikslokaler är i samma situation – nya kontrakt tecknas exempelvis till 16% lägre pris rapporteras från bolaget CBL – och andelen outhyrda lokaler ökar. I grunden är detaljhandeln i USA i en total omstrukturering där varuhuskedjorna verkar dö ut och kravet från konsumenter verkar vara att köpladorna (malls) måste erbjuda hippare butiker och mervärde i form av upplevelser och god mat. För att möta trenden behöver fastighetsbolagen investera i befintligt bestånd. Det är just nu väldigt oklart hur bra detta faktiskt fungerar. Vissa lyckas fantastiskt väl i att ställa om gamla shoppingcentra med mat, pub, bio, spa, samhällsservice och lekland, samtidigt som affärerna blir ”spetsigare” och erbjuder något som vi verkar eftertrakta. Andra rapporterar vikande antal biobesök och ganska snabbt vikande efterfrågan på restaurangbesök, vilket bådar illa mitt i en ganska god konjunktur.

I USA går också uthyrningen inom vårdsegmentet uselt. Operatörerna, de som driver sjukhusen, är satta under svår ekonomisk press och flera bolag går i konkurs. Samtidigt så verkar inte amerikanska pensionärer alls behöva uppsöka vårdboenden i livet slutskede på det sätt många räknat med vilket innebär att beläggningsgraden i seniorboenden viker. Det är idag alltså möjligt att hitta fastighetsbolag, såväl i Sverige sm internationellt, som har utmaningar vad gäller efterfrågan.

Kombinerar vi dessa två utmaningar ovan får vi den riktigt härliga röran i form av utmaning nummer 3:  kapitalintensiva bolag som ska förnya sina lån kan snabbt få stora problem om såväl kostnader ökar samtidigt som efterfrågan på deras produkter och tjänster viker. De får problem att skaffa kapital, kreditvärderingen kan sjunka och sannolikt ökar kostnaderna för nya lån avsevärt mer än den räntehöjning som vi idag ser inom överskådlig tid. De som lyckas förnya sina lån kan mycket väl gå från räntenivåer på 2-3% upp mot 6-7% eller bli helt utestängda från lånemarknaden, trots goda kassaflöden.

Inom oljeservicebranschen har vi sett hur det här öppnar för fulspel. Det innebär att kreditgivarna nyttjar det faktum att lån inte kan förnyas till en kostnad som bolaget kan leva med och rekonstruerar bolaget. I det sammanhanget förlorar aktieägarna – och preffärgare om de finns – oftast sin insats. Som grädde på moset så finns bolaget och dess fastigheter kvar på marknaden, men i ett betydligt bättre ekonomiskt sammanhang för de rekonstruerade bolagen, än det som gäller för  konkurrenterna. Det gör att marknaden hårdnar och driver fram ännu fler rekonstruktioner.

Men allt går sällan helt åt helvete vilket öppnar för möjligheter. Som jag ser det är det två huvudcase som är möjliga här och nu:

  1. Hitta bolag i utsatt läge med attraktiv relation mellan risk och belöning, eller
  2. hitta bolag som dras med i ovanstående negativa sammanhang men som egentligen inte är speciellt berörda av riskerna på marknaden.

I dagsläget tror jag inte alls att det är intressant att köpa – för mig med min riskprofil – stora stabila svenska fastighetsbolag med goda finanser (Balder och Castellum). De ser inte alls ut att vara berörda av turbulensen ännu, om de någonsin blir. Balder och Castellum handlas kurs/eget kapital i trakterna 1,15, när det går att hitta bolag med så låg kvot som 0,6, eller kanske lägre.

P/B eller P/E
Jag har valt att använda relationen mellan en akties pris och dess bokförda värde , nedan förkortat P/B för att bilda mig en uppfattning om vad priset på tillgångarna i bolaget är, medan P/E är relationen mellan aktiens pris och intjäningsförmågan. För verksamhet som kräver mycket kapital så är P/B en bättre indikator på bolagets potential än det traditionella förhållandet P/E.

Vi vill därför ha bolag med lågt P/B och lågt P/E (eller allra helst starka kassaflöden) om det går att hitta. Fastighetsbolag i Sverige har nämligen den fula egenheten att värdeuppgång i fastigheterna höjer deras vinst, vilket medför låga P/E-tal samtidigt som motsatsen gäller. I praktiken letar vi kanske därför främst efter företag med låga P/B och goda kassaflöden. P/E får bli lite som det blir, då nedskrivningar med mera kan göra att siffrorna avseende bolagets vinst under kortare tidsperioder blir helt missvisande.

För Reits i USA så är P/B missvidande då de skriver av tillgångarna. I stället får vi använda uppskattningar ar som P/Net Asset Value (NAV) som motsvarar svenskans P/B.

Ska vi vara riktigt noggranna så ska vi skilja på substansvärde och bokfört värde, men i detta nu så noterar vi bara att båda delarna bör beaktas när vi pratar värderingar i fastighetsbolag.

Det här kommer ta tid

Jag har ingen tidshorisont för när våra beslut nu visar sig vara goda investeringar. Men det kommer ta åratal där sannolikt bolagens värde kommer falla ytterligare samtidigt som engångshändelser kan påverka hela branschen i olika riktningar. Jag räknar därför med att handla lite nu och fortsätta handla bolag med låga P/B- tal något år framöver, minst. Jag kommer vara mycket motvillig att sälja på dåliga nyheter under 2018 då jag aktivt fiskar i grumliga vatten. Det här sättet att investera bygger inte på att vi väljer vinnarna, det bygger på att vi väljer företag i en bransch som genomgår en förändring. Förändringen ger oss möjlighet att köpa värde – i form av tillgångar eller kassaflöden – till attraktivt pris och även om något går snett så ska totalen bli till vår fördel.

Kandidater – Era förslag och mina

Platzer1,14 6,13

Platzer1,14 6,13

 Bolag P/NAV P/E (framåtblickande)
Amerikanska/Kanadensiska REIT
Northwest Healtcare ? 66,85
Sotherly Hotels 0,5 15,33
 Washington Prime Group  0,5
Realty Income  ?
Nordiska bolag  P/B 2017 års siffror
Np3  1,10  5,7
Brinova  0,84  5,36
Delarka  1,35  42,46
Agora  0,47  7,08
Balder  1,11 5,37
Castellum  1,17  6,42
Serneke 1,63 5,52
Hemfosa  0,99  5,21
Wallenstam 1,37  7,44
Atrium 1,1 4,83
Platzer 1,14 6,13
Oscar Properties 0,66 1,49

 

 

Slutsats

Det verkar inte som svenska fastighetsbolagen ännu värderar speciellt lågt om referensen är att vi vill köpa tillgångarna under bokfört värde. Det har historiskt gått att göra i nutid på börsen, samtidigt som fastighetsbolagen också varit dyrare. Bland amerikanska bolag går det att hitta mer krisstämpel. Jag har gjort några inköp, små poster om 5 000 kronor, i några amerikanska REITs, och är nog nöjd där just nu. Jag vill hitta något köpvärt här i Sverige under hösten. Det finns mer att studera än de bolag jag tittat på ovan, så något kul ska nog gå att hitta.

Hur tänker du om värderingar och möjligheter?

Allmän moralpanik i SVTs Aktuellt igår! Skatteflykt, direktören är dum, programledare på SR har varit dum, USA tillåter vapen och unga män gör avbön

I går tittade jag på nyhetstimmen i SVT. Den börjar klockan 21 med Aktuellt och allmän nyhetsrapportering, därefter följer kulturnyheterna, lokala nyheter och så rundas timmen av med att Aktuellt gör en kortare nyhetsresumé. Jag har en ganska skeptisk syn till nyhetstittande i största allmänhet, men mitt lugnare liv gör det möjligt att hänga med lite mer i samhällsdebatten och det har då och då sina poänger. Men ibland är det smärtsamt, väldigt smärtsamt.

Under nyhetstimmen igår fick vi följande insikter:

  • Paradisläckan – en läcka som pekar ut en rad ledande människor som skattesmitare – har, som vi redan vet, bland annat pekat ut Leif Östling som en av de svenska smitarna. Notera dock att det idag inte finns misstanke om något brott. Detta handlar alltså främst om etik och moral.
  • Leif Östling sa, i ett pressat läge och jävligt drygt, att han ifrågasatte vad han fick för skattekronorna.
  • För att belysa det sjuka i skandalen ovan så hade man med en upprörd kvinna från något fackförbund (hur de nu kan vara en part i detta) och en oupprörd man från Timbro (som väl inte heller är en naturlig part i detta?). Östlings agerande, och inte minst hans uttalande var oacceptabel enligt den ena. Inte, enligt den andra.
  • Sedan gick vi vidare till rapporteringen om den senaste mass-skjutningen i USA. Där fick vi ett halvhjärtat reportage om synen på vapenlagarna. Dom är ju helt obegripliga de vapenkramande amerikanerna. Det vet ju vi upplysta svenskar!
  • Mot slutet i programmet fick vi reda på att en profil på SR – en kvinna denna gång – är avstängd och att utredning pågår. Jag visste inte att jag hade begreppet ”plikttroget uppläst” inom mig, men då dök det upp.
  • Därefter gick vi till en skola någonstans där unga män fick reflektera över hus sviniga och dumma de kan vara, men också vilka krav de upplever på sig själva.
  • I kulturnyheterna fick vi sedan veta att kvinnliga DJs har det tufft, så tufft att de måste ha mänskliga murar runt sig för att inte bli söndertafsade. Att det inte kommit upp i #metoo debatten var tydligen något som förvånat.
  • I lokalnyheterna fick vi veta att en kvinnlig ung fotbollsdomare i Småland blivit kallad ”lilla flicka” och hånad för sitt blonda hår. Fler tips om kränkningar inom domarvärlden önskas.

Helt ärligt fundera jag på att anmäla hela nyhetstimmen till granskningsnämnden med anspråk på ersättning för sveda och värk!

Varför undrar kanske du?

Är inte samtliga punkter ovan relevanta i en nyhetssändning?

Svar ja!

Problemet är inte att frågorna diskuteras. Problemet är hur det görs. Känslan av att nyhetssändningen sker från högre moralisk nivå – att vi undervisas i den allmänna stadsmoralen – är påtaglig. Känslan av att allt ska framställas i ett visst sammanhang likaså. I går hade man en god möjlighet att bredda #metoo-kampanjen – genom nyheten om den avstängda SR-profilen – till att omfatta dåligt fungerande arbetsplatser mer allmänt. På plats i studion hade man en facklig företrädare och en person från tankesmedjan Timbro. Det fanns tusen intressanta frågor att bolla där om arbetsliv, organisationsformer, personlig frihet, arbetsgivarens och individens ansvar, vad som är ok och inte.

 

 

Men tiden valdes till att diskutera att Leif Östling sagt att han inte får något för skatten och att man inte får säga så! Vafan är det för debatt i Sveriges tyngsta nyhetsprogram? I vilket sammanhang kommer man fram till att det som ska debatteras denna dag, på bästa sändningstid, är uttrycket ”jag får ändå inget för skatten”?

Och så fortsatte man sedan med att låta oss får veta – genom tre-fyra inslag under en timme – om hur utsatta svenska vita medelklasskvinnor är, eller hur förskräckliga män kan vara? Vi kan det temat nu! Kanske vore det intressant om tankegångarna bakom kampanjen – jag gjorde lite research och hittade detta (se citat nedan) – kunde få lite plats:

Vad kan jag lära mig av det här?

Vi lär oss att kvinnor är svikna av vänner, svikna av lagar, svikna av samhället och det vidriga i situationen är att alla illdåd ständigt skylls på offren, i varje enskilt fall som lyfts. Kvinnor blir hotade, våldtagna, slagna och mördade dagligen och varenda minut.

Är det det här SVT har som huvudprincip att befästa? Står företrädare på SVT bakom denna typ av uttalanden? Eller vad är syftet med all rapportering utan reflektion eller debatt? I vilket sammanhang ska alla dessa bilder ur verkligheten vi får, passa in? Varför är SR-profilen (som var kvinna) så ointressant när så mycket tids ges till hela frågan?

BTW: Jag noterade att den enda manliga programledaren i går, under hela timmen, var väderflickan! 🙂 Närmast människor med utländsk härkomst var väl när sporten, efter nyhetstimmen, intervjuade svenska spelar i Ryska hockeyligan.

I en demokrati är det väsentligt att vi pratar om saker och ting. Att vi tror att flödet av information och åsikterna kring bidrar till att människor fattar klocka och riktiga beslut. Det är också viktigt att de som för fram åsikterna gör det i ett sammanhang som gör det möjligt för mig att förstå vilken agenda de har. Är vi inte överens om det SVT?

Ärligt talat tror jag inte det då SVT inte verkar kunna möta något av de krav jag har på ett nyhetsprogram. Låt mig använda gårdagen som exempel:

  1. SVT har ingen tradition att värna svenska skattekronor. Inte heller la man någon tid kring sammanhanget som man ansåg att denna nyhet fanns i. Tvärtom, man var noga med att betona att detta inte handlade om lagbrott. Tyvärr går därför inte alls att förstå ingångsvinkeln i rapporteringen kring skatteplaneringen, annat än att det är en ren moralinlaga – SVT anser att vi ska betala skatt och gilla det.
  2. Att SVT ifrågasätter amerikanska vapenlagar är känt sedan länge. Gårdagens diskussion är bara ytterligare en i raden ”vi tycker det här är dumt”. Jag svarar, jo jag har förstått det. Men Aktuellt är inte en plattform för att marknadsföra vilka åsikter som är rätt och fina, eller?
  3. SVT har inget uppdrag att företräda #metoo rörelsen vilket jag börjar tro att man gör. Rapporteringen måste flytta vidare nu till att förstå sammanhangen och positionerna bakom. Det går överhuvudtaget inte att förstå SVTs fokus i frågan? Jag skulle vilja ha det förtydligat!

Det är faktiskt ganska enkelt att ifrågasätta hela statstelevisionen. Om det ska vara min television så ska de prata till mig som mina jämlikar. De ska göra undersökande reportage och moderera goda diskussioner.

Gårdagens avsnitt av nyhetstimmen går under följande hashtags: #uppblåst #moraliserande #vitkvinnligrätt #åsiktsdiktatur.  Bilden av högfärd och överlägsenhet förstärks av hur överklädda personerna i studion är!

Not: Jag ifrågasätter inte vad vi får för skatten. Jag vill inte ha amerikansk vapenlagstiftning i Sverige. Jag anser inte att någon har rätt att utnyttja eller förnedra någon annan. Inte heller tror jag att Sverige blir bättre utan SVT, men då måste man jobba för att vara en tillgång. Inte en propagandaenhet!

 

Beroende av jobbet? Måsteläsa för Timells offer, Timell, Kronér, utbrända och alla som fortfarande har en anställning

Jag trodde – inte så att vi hade det på en bonad i köket hemma, jag har i själva verket aldrig sett det jag ska prata om nu tydligt uttalat men trots det är det nog allmänt känt- att det i grund och botten finns ett underliggande kontrakt mellan oss alla i samhället som lyder ungefär så här:

Jag arbetar och gör mitt yttersta i ett företag som accepterar mig för den jag är, samtidigt som mina chefer försöker göra det mesta möjliga utav den kapacitet och förmåga som jag besitter.

Genom mitt arbete i företaget tjänar företaget pengar. Delar av den intjäningen tillfaller mig i form av lön, delar tillfaller samhället i form av skatt.

Då jag är förankrad i två strukturer som ger mig trygghet, företaget och samhället, så kan jag konsumera större delen av min lön, på exempelvis svensk mat, bilar och hus. Denna konsumtion gynnar hela samhället då pengarna återgår till företagen och förstärker kontraktet ovan, samtidigt som vi får den eftersträvansvärda tillväxten.

Kontraktet bygger på frivillighet och har sin grund i att samtliga deltagare i systemet är vinnare.

Det här är i någon mening svensk socialdemokratis samhällsmodell som är satt på pränt ovan och också det som är grunden i stora delar av det moderna Västeuropas samhällsbyggnad. På så vis får modellen anses lyckosam, men det finns också en hel del frågetecken.

  1. Hur får man det här kontraktet att fungera utan att köra slut på jorden vi lever på? Underförstått så måste vi alla bidra till att allt fler får en högre ekonomisk förmåga vilket leder till ökad konsumtion.
  2. Upprätthålls kontraktet av frivillighet eller är ovanstående en efterhandskonstruktion då de flesta av oss fattar beslut – samtidigt som samhället beskattar oss hårt och motsätter sig individuellt sparande – som gör att vi tvingas jobba?
  3. Finns det en balans mellan risk och skydd för dig som individ i systemet? I Mariannelund kan du köpa ett bra hus för 500 000, i Stockholm kostar ett hus 10 000 000 kronor. Men samhällsskyddet är det samma, arbetstryggheten likaså. I praktiken innebär det här att vi kan ifrågasätta om samhällets del i kontraktet är relevant för alla i dagens samhälle.
  4. Det här förutsätter ”den lyckliga arbetsplatsen” där arbetsgivaren tar sitt ansvar i systemet ovan – vilket är något som är väldigt oklart om någon arbetsgivare egentligen gör eller kan göra.
  5. Risken att hamna utanför det ”trygga” systemet måste vara liten samtidigt som ett för starkt beroende – tänk golden handcuffs eller bidragsberoende – inte heller är eftersträvansvärt.
  6. Kraven på att – i arbetslivet – följa sociala normer och allmänna krav verkar hela tiden öka. Tyvärr är nog detta ett race mot ”minsta gemensamma nämnare” vilket gör att allt fler kan komma att hamna i onåd på arbetsmarknaden, baserat på åsikt, beteenden, eller tidigare handlingar. Kanske är detta bara en vidareutveckling på punkt 5.

Samtidigt så är ”arbetslinjen” omfamnad av alla riksdagspartier och samhället bygger på grundantagandet att alla ska in och tjäna systemet enligt kontraktet ovan.

Själv är jag allt mer tveksam till att kontraktet skissat på inledningsvis faktiskt finns och fungerar. Den fundamentala bristen ligger i att det för att det ska fungerar, skapar ett stort beroendet till andra som egentligen har ganska svagt incitament för att hålla sin del av avtalet. Som lök på laxen har dessutom många av oss arbetstagare agerat på ett sådant vis att avtalet inte längre är frivilligt från vår sida. Det minskar ytterligare behovet från övriga parter att hålla sin del av avtalet.

Vi kan inte heller underskatta de trender som finns i samhället som kräver att vi ska vara allt mer korrekta, enligt en snabbt rörlig mall. Risken att bli obsolet på arbetsmarknaden utifrån åsikter, uttalanden, beteenden, olika initiativ kring särbehandling och andra trender för dagen verkar öka snabbt. Nu tänker jag inte främst på #metoo, då det som behandlas där länge varit oacceptabelt på arbetsmarknaden, även om det naturligtvis är ett exempel på hur sociala medier påverkar det här. Ett intressantare exempel i det här sammanhanget hittar ni här.

I själva verket så borde rådet vara att varje person ska göra sig så oberoende som möjligt av såväl arbetsgivare som samhällssystemet och samtidigt sluta tro att kontraktet ovan gäller.

 

 

De som reagerar på min åsikt gör det ofta för att de sätter likamedtecken mellan att vara egoist och strävan efter att vara oberoende. Det är fel!

Vissa reagerar säkert på min individualism och anser att den bryter mot det kollektiva samhällssystem och solidariska synsätt vi har i Sverige. Det är i så fall märkligt.  För historiskt har vår kollektivism haft som huvudsyfte att skapa möjligheter för individen. Se exempelvis nedanstående citat ur The Guardian:

Be that as it may; in Sweden this ethos informs society as a whole. Despite its traditional image as a collectivist social democracy, comparative data from the World Values Survey suggests that Sweden is the most individualistic society in the world. Individual taxation of spouses has promoted female labour participation; universal daycare makes it possible for all parents – read women – to work; student loans are offered to everyone without means-testing; a strong emphasis on children’s rights have given children a more independent status; the elderly do not depend on the goodwill of children.

I själva verket verkar det jobbvurmande – trycket på att vi ska leva enligt kontraktet inledningsvis – som finns hos exempelvis Socialdemokratin gå stick i stäv med den historiska idén om att arbetare inte ska behöva stå med mössan i hand och be om jobb försvunnit. Vår lott är numera att arbeta. Det gör oss lyckliga!

Facken har också ställt om sedan länge för att stödja kontraktet ovan. Det är inte styrkeförhållandet individ – arbetsgivare som längre är i fokus. Nu är det goda arbetslivet som är viktigt och om du inte fyller normen där, kan du vara rättslös (Länk om Helena Edlund som jag även länkade till ovan).

Twitterflödet nedan kommer från min dialog med Jusek kring deras senaste rapport om akademikers välbefinnande och visar tydligt att vissa fackförbund tydligt jobbar enligt ”kontraktet”. Du hittar länk till inlägget där jag kommenterar rapporten i sin helhet under rubriken ”Vill du läsa mer?”.

I min värld är det här enkelt. Det är dels orimligt att skapa ett samhälle och en arbetsmarknad som passar alla. Och så finns det inget som pekar på att kontraktet jag skissade på, inledningsvis, faktiskt gör oss lyckligare, eller ens accepteras idag. Arbetsgivaren skiter i de flesta fall i om du jobbar ihjäl dig. Chefen kan vara en person som inte alls delar dina åsikter eller synpunkter på livet. Arbetskamraten kan vara Martin Timell och arbetsgivaren TV4. Du kan bli arbetslös och oattraktiv på arbetsmarknaden. Antingen för att du betett dig som ett svin eller för att du är 50+ och ganska oattraktiv i största allmänhet. Ja, det behöver inte ens vara en konflikt bakom din vilja att kunna förändra, ibland är det bara så att vissa människor inte passar samman och det är bättre för alla att vi kan säga ”tack och hej” och fortsätta livet någon annanstans.

Utifrån min erfarenhet och det jag ser och sett har rådet att se över sitt hus aldrig varit mer relevant än nu! Är du tveksam till mitt påstående så kan du följa länkarna under rubriken ”Vill du läsa mer?” nedan.

Det är också tydligt att samhällets skyddssystem inte hängt med för de som tjänar över 35 000 kronor i månaden och konsumerar alla sina pengar för att hålla hjulen igång. Inte heller är fackens självklara roll att stärka dig som individ i en tuff miljö längre självklar.

Läs inte det här inlägget som att allt i arbetslivet och samhället är skit. Det är det inte. Läs det som att ditt oberoende är en parameter i ditt liv som du ska respektera och odla. I grund och botten handlar det om våra tankar – om hur viktigt det är att framstå och leva på ett visst sätt – och vår ekonomiska situation.

Vi måste bli bättre på att stå upp för oss själva. Att skapa ett liv som hänger samman för oss. Att vårda vårt oberoende.

Vi måste inse att det inte finns något kontrakt!

Vill du läsa mer?

Jag orkar inte mer – när jobbet skadar själen

Företagskultur som är tydlig och publik – Egna tankar och intressanta exempel

JUSEK om akademikernas arbetsmiljö – Intressant, inte så förvånande, onödigt traditionellt

Om jag skulle starta en liten korg med fastighets- och byggaktier vad skulle jag köpa då?

Sedan vi sålde bostadsrättslägenheten så har vi väldigt låg exponering mot fastighetsmarknaden och vi har överhuvudtaget ingen byggare i portföljen. Därför är jag lite sugen på att nyttja oron som råder nu för att göra några inköp både här och i Amerikat och skapa en korg med ett värde på cirka 100 000 kronor om kanske 5-7 bolag i lite olika storleksklass. Jag tittar också lite på några ETF-er och fonder.

Kanske är det lite tidigt ännu, men samtidigt är det en ganska spretig nyhetsförmedling som är just nu och jag kan tänka mig för att doppa tårna lite försiktigt.

 

 

Hur skulle ni sätta samman portföljen. Har ni några intressanta köp i dagens bostads och byggnadskonjunktur?

JUSEK om akademikernas arbetsmiljö – Intressant, inte så förvånande, onödigt traditionellt

Svensken verkar vara nöjd med sitt arbetsliv, men det finns en tydlig negativ trend.

Vad ska jobbet erbjuda oss? Vad har våra arbeten för plats i våra liv? Är vi på jobbet för att tjäna pengar och generera vinst till företagets ägare, eller är arbetsplatsen något mycket mer än så?

Välbefinnandet för akademiker.

JUSEK släppte i slutet av förra veckan en rapport med titeln: Hur förbättrar vi arbetsmiljön för Sveriges akademiker? som innehåller en hel del intressant statistik och information. Texten nedan är saxad från pressreleasen som annonserade rapporten.

Kanske första svenska undersökningen, men att akademikernas arbetssituation försämrats är välkänt från exempelvis USA.

Undersökningar från USA – som vi tidigare diskuterat här – har pekat på att akademikerna är förlorare i arbetslivet sedan 1990-talet, precis som JUSEK nu konstaterar. Det handlar om arbetstid, arbetsmängd, stress och fysisk arbetsmiljö. Och om karriär. Den tidigare privilegierade gruppen, som kunde spela golf på arbetstid och hade en karriär och den status som följde med den, är nu den grupp som jobbar mest och som för första gången i USAs historia inte hinner får högre livsinkomst än sina årskamrater i arbetarklassen under sitt arbetsliv. Och som sagt, JUSEK bekräftar att den bilden nu även gäller i Sverige, åtminstone vad gäller fysisk och psykisk arbetsmiljö.

Vi jobbar i stort sett hela vårt vuxna liv och tillskriver vårt arbete stor vikt, ja kanske till och med mycket stor vikt, i ett meningsfullt liv.

Akademiker blir mindre nöjda med sin arbetssituation, många mår dåligt – inte minst kvinnor – samtidigt som majoriteten tycker att arbetet är en central del i ett meningsfullt liv. Utifrån det drar JUSEK – den fullt rimliga slutsatsen – att arbetsgivarna måste göra mer för att vända trenden, ta större ansvar för att människor inte mår dåligt och börja möta oss som människor, inte maskiner.

Det de inte berör är hur detta ska gå till, även om vi kan utläsa vilka faktorer  – se bild nedan – som är centrala  i ett gott arbetsliv. Inte heller sätter de jobbet i ett sammanhang, i vårt moderna samhälle och livsmönster.

Viktigaste faktorerna för våra arbetsgivare att beakta.

Just här – kring frågan vad gör vi åt det här, vad är arbetsgivarens ansvar, vad är den anställdes och vad är möjligt – så hade jag gärna sett mer diskussion och flera vinklingar. För nu är det mer eller mindre underförstått att det är arbetsgivaren som ska fixa det här, ungefär som arbetsgivaren ska ordna god belysning och skyddsskor. Trots att det rör sig om ett fackförbund inom SACO har man intagit en allt för stor ”arbetsgivare – arbetstagare” attityd och utgångspunkten är att vi ska kunna leva bra liv i ett 8 – 5 scenario för evigt tid framöver.

Jag inte säker på att det är möjligt eller eftersträvansvärt faktiskt. Här är några punkter som jag tycker man borde utreda och belysa mer:

  • Går det att få ut mer av jobbet samtidigt som det ska påverka livet i övrigt mindre, eller är detta ett orimligt randvillkor? Måste vi lära oss att välja?
  •  Trygghet – låg risk att förlora jobbet – är det arbetsgivarens problem? Jag utgår då ifrån att vi pratar om arbetsbrist inte att man skyfflar bort personer av andra skäl.
  • Relationen till kollegor har blivit väldigt mycket mer komplex de senaste 20 åren och du kan vi räkna med att den i ett sammanhang som JUSEK – där vi främst hittar jurister – troligtvis aldrig varit densamma som den varit inom exempelvis vården. Här finns en annan kultur och andra människor. Snarast bör vi nog förbereda oss för att begreppet ”arbetskamrat” är på väg att dö inom vissa verksamheter.
  • Vad är vårt egna ansvar vad gäller att orka med arbetet och livet?

Som fackförbund tycker jag att man borde jobba för att stärka sina medlemmars position och livssituation parallellt som arbetsgivarna naturligtvis måste jobba på sin kant. En fundering kring vad som är möjligt hade också varit trevligt.

Not: Bilderna i texten ovan är tagna från JUSEKs rapport som är länkad inledningsvis. Läs den gärna, en är inte så omfattande.

Läsa och lyssna mer

Lyssna på mitt avsnitt på podden om lycka och välbefinnande. Där går vi igenom vad den senaste forskningen säger om hur vi människa uppfattar lycka, välbefinnande och meningsfullhet och om hur de hör samman. Jag har också skrivit ett speciellt inlägg som knyter samman poddinlägget, JUSEKs undersökning och funderat på vilka krav vi kan ha på arbetsgivaren när det gäller att ge vårt liv mening. Inläggen är endast tillgängliga för de som stödjer mig via Patreon.

Ny omorganisation precis innan ledigheten, igen

Läsarbidrag – Att säga upp sig utan att ha ett annat jobb!

Kontoret – Rum, öppet landskap eller inget alls?

Just nu köper jag aktier för 100 000 kronor i veckan

Ni som fått lön den här månaden och tänker prata placeringar på uppesittarkväll är bara att gratulera! Det fyra månader sedan det kom in några pengar i from av lön här, men jag köper faktiskt mer aktier nu än någonsin!

Anledningen är naturligtvis att pengarna från lägenhetsförsäljningen nu är på kontot och att de ska placeras. Lite beroende på hur vi gör med buffert och väljer att fördela våra investeringar så rör det sig om knappa 1,5 MSEK som ska investeras på börsen när värderingarna når rekordnivåer i många fall.

Jag följer ett schema för att flytta och investera pengarna. Max en gång i veckan för jag över 100 000 kronor till aktieportföljen och gör placeringarna på det sätt som jag finner klokast då. För aktier, så som Sampos som jag börjat handla lite i, så köper jag max för 10 000 kronor per vecka. Historiskt har ingen aktiepost fått vara större än 50 000 kronor, vilket inte längre är lika absolut, men det är ett riktmärke. Det betyder att Sampos, kan köpas vid fem tillfällen (kanske sex – sju då det är så stort bolag), sedan är dags att studera andra möjligheter.

 

 

Men huvuddelen av våra pengar investeras i fonder. Fonder tillåter jag mig att köpa i större poster än 10 000 – upp mot 50 000 har hänt – och kan också vara en större del av portföljen. Jag har främst investerat i småbolags- och Asien-fonder de senaste månaderna.

Eftersom jag har mer tid nu har jag också använt börshandlade produkter för att korta en del aktier eller index vid vissa tillfällen.

Att investera över tid kallas ”dollar cost averaging” och är en metod för att inte hamna helt fel i marknaden och med nuvarande system så lär jag hålla på bra många månader innan vi är fullinvesterade.

Uppskattar arbetsgivaren de som inte är tvungna att jobba för pengar?

Min chef – jag är ju bara tjänstledig så jag har fortfarande formellt en chef på det företag jag är anställd – kontaktade mig för någon vecka eller två sedan. Hon ville informera mig lite om den pågående lönerevisionen på företaget och hur jag påverkas av den. Samtidigt ville hon höra vad jag hade för förväntningar. Naturligtvis uppstod då lite av en miniförhandling och arbetslivets vardag kom till lilla Fredensborg i en hast.

Min chef är både klok och sympatisk. Hon lever, och som jag tolkar det, våndas i samma verklighet som jag gör, eller snarare gjort. Min chef är en av två personer som jag möter i det professionella livet som i någon mening formellt representerar företaget där jag arbetar. Förutom min chef är det vår verksamhets kontaktperson på HR-avdelningen som jag till och från har lite att göra med.  Även det är en kvinna, som jag jag gillar. Hon och min chef är väldigt olika – som personer och erfarenhetsmässigt – men båda är starkt färgade av vår företagskultur. Den bildar någon sorts minsta gemensamma nämnare mellan dessa två.

Hur tror ni att de två personerna hanterar det faktum att jag inte måste lönearbeta för att överleva?

Lite raljant så skulle jag kunna säga att de, och företaget, måste glädjas stort över detta då de så många gånger, i samband med lönesättning, meddelat att ”vi har så många andra faktorer, utöver lönen, som talar till företagets fördel”.  Men ….

 

 

Låt oss filosofera lite kring vår relation och våra möten med vår arbetsgivare en stund innan ni får svar!

Innan jag börjar så ska jag säga att jag inte tror att ett företag är en demokrati, eller att arbetsplatsens primära syfte är att göra mig glad. Däremot finns det tillfällen då  jag vill möta min arbetsgivares representanter som en tillgång; som en individ, med ett liv, behov och önskemål. Det mötet kan då genomföras på lite olika grunder, genom att vi träffas som

  1. jämlikar, eller att någon part
  2. lägger sig platt – du får i princip vad du önskar om … – eller att vi försöker hitta en
  3. maktposition/styrkeposition att förhandla från.

Case 2. uppstår främst vid specialsituationer när styrkeförhållandet mellan två parter är skevt och vi lägger ingen tid på det. Det intressanta är case 1. och 3.

Du märker att case 3. gäller om du och dina arbetsgivarrepresentanter lägger tid på att diskutera styrkepositionen som diskussionen förs utifrån, snarare än sakfrågor. Erbjudanden följs upp med frågor som ”vad har du för alternativ” i stället för med uttryck som ”jag tror vi har ett riktigt bra erbjudande som passar dig”. I mitt fall lyfter exempelvis arbetsgivarens representant fram, eller nyttjar, att jag inte är fackansluten. Men tidigare har även hot om uppsägning förekommit i ganska enkla och triviala diskussioner.

Från arbetsgivarhåll finns också några riktigt snygga varianter som ibland används för att skapa överläge, som närmast är att betrakta som rena hot. Det kan handla om att man ska ge dåliga omdömen eller avsiktligt ge sämre och kanske missvisande framtida referenser. En diskussion som bygger på att mäta styrkeförhållandet mellan två parter och därefter komma till något avgörande är i princip en diskussionen som handlar om att skapa vinnare och förlorare. Mötet slutar med att någon går därifrån som förlorare!

I case 1. så möts vi samförstånd. I ett läge där vi litar på att dialogen ska föra oss fram. Där vi tror att vi kan hitta vägar tillsammans som gynnar båda. Det ställer stora krav på båda parter. Dels måste vi kunna hålla diskussionen på rätt nivå och så måste vi båda tro att vi kan arbeta fram och hitta en lösning som passar båda.

Verkligheten blir aldrig så här svart eller vit, men det går ganska lätt att känna och förstå grundanslaget i en dialog.

I den företagskultur jag verkat i senast så är makt en naturlig del av all argumentation och förhandling. Jag skulle gå så långt att jag påstår att det till och med den mest framträdande egenskapen i vår organisation. Makt gör all skillnad!

I det läget så är mitt relativa ekonomiska oberoende bara en böld i arslet på de företagsrepresentanter som jag möter. 

Inte så att de sagt det rent ut, men utgångspositionen är i allt att jag är mer beroende – naturligtvis ekonomiskt – av företaget än företaget är av mig. När inte det gäller så har min ”speaking partner” någon naturlig plattform att stå på.

Det är synd, för det finns möjligheter hos min nuvarande arbetsgivare som är väldigt intressanta.


Att ha ”fuck-off money” på kontot för att kunna be sin chef dra åt helvete är mångas dröm och det är för många det enda sättet att jämna ut oddsen och styrkerelationen till sin arbetsgivare. På senare tid har det dock dykt upp andra metoder där exempelvis bloggare använt sin plattform på sociala medier för att klämma till sin arbetsgivare när de inte spelar juste. Kanske mest känd är Susan J. Fowler som ruskade om Uber tidigare i år och fick grundaren och CEOn petad, men det finns många fler exempel i från Silicon Valley där företagen allt mer beaktar anställdas förmåga, i den nya verkligheten som nätet och sociala medier erbjuder, att skapa ”bad will” i samband med uppgörelser och förhandlingar. Se också vad som händer i samband med #metoo.

Naturligtvis ska vi nyttja våra styrkor – såväl arbetsgivare som anställda – när vi möts i en diskussion eller förhandling, men jag tror inte arbetslivet ska byggas upp genom att vi skapar oss starka förhandlingspositioner där vissa är vinnare och andra förlorare i en relation. Långvariga, väl fungerande, relationer byggs inte upp på det sättet.

Lämnat nycklarna till lägenheten – En bostad mindre, rätt mycket pengar mer

I torsdags i förra veckan var jag uppe och flyttstädade lägenheten i Linköping. Det blev en nätt arbetsdag som började här hemma i sängen när klockan ringde, vid 06:00, och slutade i samma säng 02:45. Tydligen klarar jag inte ett jobbdygn något vidare längre, utan var rätt lugn och lätthanterlig på fredagen.

Så igår var vi uppe med nycklar och fullmakt till mäklaren. I morgon torsdag avslutas själva affären, men vi kan inte vara på plats då Cathlyn har tenta i en kurs hon läser.

Vi hade hoppats på ett avslut i vår lägenhetsförsäljning i juni – första visningen hade vi i slutet på mars – eller kanske mer realistiskt juli, men det hela har dragit ut på tiden. Vi kom inte i mål innan sommaren, som vi hoppades, utan vägen till försäljning gick via ny mäklare, sänkt pris, renovering av nästan tre rum, styling och möbler via stylist och ett nytt försök på Hemnet nu när skolorna började i augusti.

 

 

Trots att det gick trögt fick vi lägenheten såld tillslut. Merkostnaderna (styling, renovering, annat mäklararvode och extra hyror) blev nog i storleksordningen 60 000 – 70 000 kronor tyvärr. Men vi fick vårt lägstapris för lägenheten så vi är på det hela taget nöjda.

I helgen är det alltså möjligt för oss att summera hur allt fallit ut i vår förändring, vilket jag kommer göra.

Nu ska pengarna som blir över när lånen är betalda föras över till börsen i någon form.

Det finns skäl att återkomma här på bloggen om såväl slutsummering som strategin vi valt för förvaltning och kapitalbuffert.